Göteborgsposten – 21 juli 1871, sida 1

löst sätt igår, då jag kom in i rummet och fann dem tillsammans. Det skulle jag visst icke ha omtalat för er, min fru, om jag ej i natt fått med mina egna ögon bevittna något helt annat. Jag skulle ej ha trott att han kunnat förnedra sig till att göra något sådant — jag skulle verkligen ej ha trott det — och er egen kammarjungfru! — Hvad i all verldan gjorde han? Mon Dieu! qvinna, kan ni ej tala? utropade mrs Cartaret som nu satt upprät i sängen och af otålighet slog på sängtäcket. — Hvad han gjorde? svarade hushållerskan som tycktes finna ett grymt nöje i att förlänga sin matmors själsspänning. Det var något sådant som jag aldrig väntat att få se i detta hus. Jag har ej fått en blund i mina ögon på hela natten vid tanken på huru ni blifvit bedragen — ni som hyste en så hög tanka om denna unga qvinna, i hvilken ni närde en orm vid er egen barm, såsom jag förutsåg. Då hon nu såg att mrs Cartarets otålighet nått sin höjdpunkt, och att hennes matmor i nästa ögonblick skulle kunna hoppa upp ur sin bädd och gripa henne om halsen (hvilket man visste att den häftiga gamla damen en gång gjort med en envis huspiga), vågade hon ej dröja längre med det egentliga meddelandet. Hon fortfor på följande sätt: — Jag kan knappt uttala det, min fru; men de kyssto och omfamnade hvarandra i korridoren, och hon låtsade göra motstånd — den listiga slynan! — tills hon fick se mig, då hon tog till fötterna hastigt nog. Efter hvad jag nu sagt er, min fru, förmodar jag att ni håller med mig