Göteborgsposten – 18 juli 1871, sida 1

fyllig, stark mansröst hördes sjunga en vacker ballad, som började med orden Farväl, min hjertevän. Hon satte sig ner på trappan. Det var mycket behsgligt, tyckte hon, att sitta der i mörkret ensam och viss på att alla tjenarne suto vid sin qvällsvard samt njuta af denna musik. Hon tyckte sig nästan njuta något som hade slägttycke med förbjuden frukt; åtminstone ville hon ogerna bli upptäckt, så mycket erkände hon för sig sjelf. Sångaren sjöng tre eller fyra sånger och hon trodde sig veta hvem ban var. Slutligen uppstämde han en negermelodi, vid hvilken hans vänner inföllo i chorus, och i samma minut hörde Maud ett trampande af flera fötter uppe på trappan, samt ljudet af qvinnors skratt. Hon reste sig hastigt upp och återvände till sitt rum. Då hon gått till sängs denna afton efter att ha afklädt mrs Cartaret, låg hon vaken en lång stund grubblande på åtskilliga saker. Men den melodi hon hört och orden till densamma Farväl, min hjertevän smögo sig in i alla hennes tankar och följde heune till drömmarnes land. VIII. Tre dagar förflöto. Maud såg blott sällan Lowndes Cartaret, ty han var ute och jagade hvarje dag; de få gånger de träffades betraktade han henne alltid på ott sätt som gjorde henne helt förargad,