Göteborgsposten – 18 juli 1871, sida 1

dom vänder sig till Sveriges press, så synes oss den gjorda tillämpningen ej vara berättigad. Man bör tvätta sitt linne i eget hus — javäl, men första vilkoret är att man också kan det. Är man ej herre i sitt hus, utan detta disponeras af en annan, hvilken jemnt försäkrar att det ilrågavarande linnet utgör en den allra renaste och skiraste klädnad samt på den grund förbjuder tvagningen, blir det en snygghetens fordran att låta den obehagliga men nödvändiga reningsprocessen annorstädes verkställas. Och hvar — för att lemna det här i dubbelt hänseende tvetydiga bildspråkets område — hvar skall väl en finsk man kunna mera fritt och otvunget uttala hvad han har på hjertat än i sitt gamla moderland? Häremot invändes nu från det håll, mot hvilket vi polemisera, att Finland stär i en grannlaga ställniog såväl till Ryssland som Sverige, och förmodligen menas att den gästfrihet, som åt sinska klagomål lemnas i svenska tidningsspalter, skulle kunna blifva ett frö till casus belli. Denna sarhäga synes oss gränsa näst intill skuggrädsla. Vår tryckfrihetslag innehäller stränga, nästan drakoniska stadganden, mot att smädliga yttranden så i svenska tidningar förekomma om samtida stater, deras öfverhet, regering, höge embetsmän, inre och yttre förhållanden, företag och underhandlingar. Men om nu, lagbudet till trots, något dylikt skulle undgå tidningsutgifvarens uppmärksamhet, finnes dock qvar en myndighet, som säkerligen icke skall tillåta att något gilt hinner fram till oskyldiga hjertan i Finland: vi mena ryska censuren. Det ryska censorembetets trycksvärta har redan under vanliga förbållanden lätt att finna sin väg till i Finland införda svenska tidningar och känsligheten skulle otvifvelaktigt betydligt ökas om i dem något förgripligt emot det stora ryska riket förekomme. Så mycket underligare är en sådan sarhåga som den ofvannämnda, när den uttalas från en sida, der man hittills ansett det alldeles omöjligt att krigsfara någorstädes ifrån kunde uppstå for Sverige och på den grund bestridt nödvändigheten af våra försvarskrafters stärkande. Skulle vår grannlaga slällning till det mägtiga nabolandet kunna störas genom tidningsuppsatser, hvilkas innehåll dessutom strängt öfvervakas, då finnes ingen säkerhet för att ej vårt land närsomhelst oväntadt kan befinna sig i krigstillstånd. De prisfrågor, som af vissa tidningsorganer uppställts: hvem skall anfalla oss? när skall man anfalla oss? hvarför skall man anfalla oss? — dessa frågor, hvilkas besvarande gjorts till vilkor för att man åt armereformen skulle skänka sitt bifall, hafva således af de frågande sjelsve både lätt och behändigt erhållit svar, när man tillochmed i dylika omSaktiga -12-:0— kan finna ens en tillstymmelse till casus. belli. Någon annan lär icke åtaga sig besväret med att afgifva svaromål, ty öfriga menniskor anse förmodligen, i likhet med oss, uppställandet af sådana frågor icke vara berättigadt. Ingen makt i verlden har hittills brukat tillkännagifva för en framtida mots:åndare: då och då kommer jag att angripa eder! Skynden eder derför att göra edra motståndskrafier i ordning! Vår lands maktställning manar oss, det är sannt, att i dessa den återvaknade nätfrättens tider iakttaga sörsigtighet. Vi kunna dock ej se annat än att svenska folket handlar sålunda. När Ryssland nyligen förbjöd det af Sverige ur den vetenskapliga nyttans synpunkt till ernadebesittningstagandet at Spetsbergen samt vår regering i följd af Rysslands protest genast förklarade sig beredvillig att afstå från sin plan, höjde sig, såvidt vi förnummit, inom svenska pressen ej någon enda röst deremot, ehuru det onekligen innebar för oss en stor förödmjukelse, att vi för en nyck af ett naboland måste afstå från det fullständiga utförandet af ett förehafvande, som säkerligen blifvit vetenskapen och derigenom menskligheten i sin helhet till största gagn. Men förmodligen tyckte man det ej vara skäl att ens knyta näfven, när den hotande demonstrationen försigtigtvis borde försiggå i — byxfickan. För allting finnes dock en gräns; försighet är lofvärd, men den får ej ölvergå till feghet. I sådant fall undergräfver man den bästa grund, hvarpå vårt lands sjelsständighet kan byggas: folkets tro på sig sjelf och dess rättvisa sak. Vi kunna ej en gäng i enskilta lifvat honndra dan man R2Am när han arhgllit — ARS AEA ER SSA SE