Göteborgsposten – 14 juli 1871, sida 2

och mr Dapper? Hon hade stor menniskokärlek, det var denna som förmått henne att med hela sin själ deltaga i Mortlands fattigas fröjder och sorger. Det var denna menniskokärlek som sir Andrew benämnde hennes fördömda låga, rabulistiska tendenser. Det var denna som gjort att hon kände sig så ytterligt ensam och öfvergifven, då hon rörde sig bland de stela och förnäma gästerna på Mortlands, gjort att hon längtade efter något som kunde väcka verkligt intresse hos henne, lika godt i hvilken sfer af somhällslifvet det vore. Men att hon nu då hon ej längre behöfde vara en drönare, utan befann sig bland arbetsbin, skulle lefva i osämja med sina kamrater, var ett förhållande som Maud aldrig tänkt på och som hon kände skulle bli odrägligt för henne. Eftermiddagen förflöt hastigt; mrs Cartaret blef klädd, hvarunder mrs Rouse officierada som första kammarfru och Maud utförde sådana mindre vigtiga åligganden som hennes oerfarenhet tillät henne; derefter undervisades hon i sina olikartade skyldigheter af mrs Rousc, hvilken uppläste en instruktion för henne rörande tjenares uppförando i allmänhet och kammarjungfruns isynnerhet, till hvilken Maud lyssnade med ett slags buttort tålamod. Klockan half fem, dracks th och Maud måste undergå samma pröfning som vid middagen, fast i något förmildrad form. Kort derefter skickade mrs Cartarot efter henne. Den gamla damen befann sig i sitt toiletterum, sittande framför kaminen med en gammalmodig stickbåge i knät. Men det var för mörkt att arbeta, och mr Dapper hade änvu ej ansett det lämpligt att bära in lampan. (Forts.)