Göteborgsposten – 14 juli 1871, sida 1

HNL )VUnmVIi 1 a F— — rämst derföre att den icke är grundlagsenlig, ch hvarje tummande eller skrufvande af enkilta punkter i grundlagen, det må nu ske ;fvanifrån eller nedanifrån, medför alltid stor ara för konstitutionen i sin helhet. När första gången ett beslut sådant som det nu anydda var i fråga att tagas, uppträdde ock ministörens dåv. främste man, frih. de Geer, skarpt häremot, yttrande att ehuru han ej tilltrodde sig kunna ur något visst lagrum deducera, att representationen ej kan förändra de ordinarie anslagen, regeringen ohörd, sådant likväl framgick af grundlagens hela anda och syftning. Efter vårt förmenande är dock äfven en sådan deduktion möjlig, blott man erinrar sig att den juridiska hermeneutiken eger rätt att draga såväl direkta som indirekta slutföljder ur ett grundlagsbud. Den särskilta lagstiftning, som vår grundlag innehåller om statens extra-inkomster (de s. k. bevillningarne), skulle nemligen ur legislativ synpunkt utgöra en ren orimlighet, såvidt man icke ur densamma tillätes ex contrario sluta till att de ordinarie statsinkomsterna äro underkastade särskilte reglor. På åtskilliga ställen och i olika vändningar framhäfver grundlagen kraftigt den uteslutande rättighet, riksdagen eger, att öfver bevillningar afgöra. IHvartör skulle detta vara af nöden, om statsinkomsterna i sin helhet, de ordinarie såväl som de extraordinarie, i lika grad fölle under riksdagens exklusiva domvärjo? Skulle de omsorgsfulla stiftarne af 18C9 års grundlag hafva valt ett uttryck, som betecknar blott en del, när de i verkligheten menade det hela af ett lagstiftningsområde? Och skulle de dertill hafva valt just den delen, om hvilken man i följd af dess tillfälliga vexlande natur, är böjd att sjelfmant antaga hvad lagbudet föreskrifver, medan de lemnat utan uttrycklig föreskrift den grupp af statsinkomster, i fråga om hvilka det allmänna föreställningssättet på grund af analogier såväl med stadganden i vår egen lag som med utländska förhållanden måste antaga det motsatia af hvad lagstiftarne sägas skola hafva åsyftat? Annu mera än ur den nämnda formella synpunkten beklaga vi uppkomsten af en dylik häfd, motsatt den hittills följda och motsatt grundlagen, derför att härigenom förryckes en af hörnstenarne i vår konstitutionella byggnad. Om den utgjorde ett vilkor för vår frihet skulle det emellertid vara all anledning att glädja sig öfver förändringen, ty det lär icke kunna anses som pligt för mannen af folket att vara mer konungsk än konungen sjelf, och regeringen synes ju icke erna göra motstånd mot de senaste riksdagarnes lagtolkning i detta hänseende. Men för vår del kunna vi icke finna att den utgör ett sådant vilkor. Äfven om de ordinarie statsinkomsterna undantagas från voteringarnes rörliga spel, återstå dock tillräckligt många medel för reprebontationen, genom hvilka regeringen bör kunna förmås att foga sig efter dess berättigade önskningar och denna behöfver således ej gripa till utvägar som kunna bli farliga för samhällets bestånd. Ingen är fullkomlig, icke ens en parlamentsmajoritet, och hvarje makt behöfver en jemnlike bredvid sig, en motvigt. Afven representationens myndighet får således ej vara utan skrankor, och isynnerhet är detta af vigt då, när det gäller rättigheter, som icke i egentlig mening kunna anses tillhöra dem ensamt, hvilka af folkförsamlingen representeras. Vi skola) med några ord närmare utveckla vår åsigt. Frihet, lagbunden frihet, är tidens lösen. Dit syfta de politiska forskarnes tankar såväl eom staternas faktiska utvecklig: republik och konstitutionel monarki äro blott skilda vägar för att) förverkliga detta samma mål. Att Sverige skulle lida någon tryckande brist på politisk frihet, lär ingen med fog kunna påstå; finnas några verkliga brister i vår folkfrihet torde de vara att söka på detsociala området. Men den allsidiga upplysning som breder sig ut öfver folkets alla klasser och som alltmera intensivt genomtränger de högre klasserna gör att hvad som var lagom vid en tid är för liIt tet under en annan. Den politiska friheten el är icke ett stillastående utan ett rörligt begrepp, och den måste i sin utveckling hålla 7, Jemna steg med folkets förmåga att begagna at sig af densamma. h Frågar man efter medlen till att ytterlila gare utvidga frihetens råmärken, synas oss de -evara tvenne. Dels kan decentralisationen göza ras ännu fullständigare, den kommunala sjelf rstyrelsen vidare utsträckas, så att den omfat tar allt flere och vigtigaro ämnen; dels kunn: t-i de ärenden som tortsarande anses böra tillch höra centralmaktens afgörande folket genom rm Re ev PR Longueville, hans syster. Lärde de er fransk hiden skola ni gick i? Pr, Je 6 2 BO PF HA AG 2.. dd