Göteborgsposten – 14 juli 1871, sida 1

Göteborg d. 14 Juli 1871. I en uti vårt Tisdagsnummer införd uppats sökte vi ådagalägga, att såväl vår grundag som de faktiska förhållandena i vårt land örhindra uppkomsten af parlamentariska miistörer efter engelst mönster. Skulle det nu illika befinnas att Sveriges representantföramling icke innehar fullt samma makt och nyndighet som i England, ligger deri ett rtterligare hinder för att antaga, det parlanentarismon, i den snart sagdt tekniska beydelse ordet erhållit, redan skulle vara införd i vårt land. Vår grundlag känner först och främst ingen act of mutiny, genom hvars voterande befintligheten af en krigshär och disciplin inom densamma skulle behöfva årligen bekräftas. Tvärtom fastställer den uttryckligen att förändriogar i indelningsverket endast kunna företagas med konungens samtycke och de rent disciplinära stadgandena i krigslagen falla inom området af den honom uteslutande tillkommande lagstiftningsratten. Dev kanske kraftigaste medlet till avt drifva sin vilja fram, som Englands parlament eger, saknar således Sveriges representation. Statsregleringen är numera årlig älven i Sverige, och i denna förändring skulle väl ligga hufvudanledningen till att anse den nya riksdagsordningen hafva medfört det parlamentariska styrelsesättet. Ty onekligt är att den representation, som hvarje år eger rätt att nedsätta, om den så finner för godt, de anslag med hvilka regeringen skall sörja för statens löpande utgitter, besitter större myndighet än den som endast hvart tredje år kan besluta i detta vigtiga ämne. Men i Sveriges statsrätt finnes just med hänseende till statsregleringen en vigtig punkt, för att ej tala om mindre sådane, som gör att regeringen här intager en något sjelfständigare ställning än hvad Englands regent gör. Vi mena den af grundlagen uppställda skilnad mellan ordinarie och extraordinarie inkomster. Blott öfver de senare eger riksdagen ensam och fullständig bestämningsrätt; med afseende på de förre, de ordinarie inkomsterna, är den deremot bunden af regentens medverkan. Sådant är efter vårt förmenande grundlagens tydliga innehåll, ytterligare bekräftadt af semtioårig konstitutionel hätfd. Under de senaste riksdagarne har nu visserligen en annan praxis synts vara på väg att utbilda sig, hvilken velat inbegripa de tvenne arterna af statsinkomster under en och samma rubrik och således göra dem båda till medel att hålla tronen i schack samt få dennas innehafvare till att i allt rätta sig efter den ögonblickliga vilja som uttalats af en ofta tillfällig kammarmajoritet. Vi beklaga ur flera synpunkter om sistnämnda praxis skulle rotfästa sig. Först och Ai— s—