Göteborgsposten – 13 juli 1871, sida 2

Ö5ÄF56. -e 2 2—2wwWWw. Den omständigheten, att vid de nyss föriggångna kompletteringsvalen i Frankrike, vilka omfattade omkring 120 nya val, icke en nda fullblodig legitimist blifvit vald, visar äfven, att hela franska nationen i närvarande stund minst af allt tänker på några dåraktiga restaurationsplaner i hänsyn till påfven; likasom för öfrigt den köld, hvarmed man upptagit grefvens at Chambord nya manifest är för stämningen i detta afseende så betecknande, att vi böra kunna hoppas, det allt prat om franska regeringens ultramontana färgskiftning skall för framtiden vara förstummadt i hvarje annat lands press än Tysklands, hvarest man naturligtvis är mycket begärlig efter att kokettera vänskap med Italien och framhålla dettas ställning till Frankrike såsom spänd. Fransmän, jag är i eder midt, så börjar den nya, originella proklamation, i hvilken grefve Chambord skonsamt meddelar sina älskade landsmän, hvilka ännu icke haft tid att bry sig om honom, det han tänker åter lemna dem. Han, Henrik V, hade icke kunnat motstå lusten att återse den hemmets jord, som han lemnade redan såsom 10:ärig gosse och sitt herrliga slott i Touraine. Denna längtan var mycket naturlig och aktningsvärd. Men ingen förstår, hvarför han reser så fort derifrån igen. Han säger sig icke vilja framkalla någon ny agitation; mycket ädelmodigt — mot honom sjelf, ty valen visa tillräckligt, att han icke skulle kunna framkalla denna agitation. Det legitimistiska partiets matadorer i Versailles hade under flera månader före valen uppträdt med en sådan visshet om seger och ett sådant öfvermod, att man kunde vara frestad att tro, det markis Carabas bästa dagar åter voro i antågande. Frankrike blef sedan deladt, beherrskadt, beskattadt och lyckliggjordt såsom en domän under Vaison de Franca; den yngre (orlåanska) liniens fusion proklamerades såsom en handling af nödvändig underkastelse under rätten med Guds nåde, och man utlofvade en grundlig utrotning af alla revolutionära lustar. Det var redan nästan ett brott och ett crimen les majestatis att uttala ordet republik. Då kom d. 2 Juli, och legitimisterna måste lida den smäleken att falla igenom i alla valdistrikten. Keller och d Harcourt äro de enda förmodade legitimister, som valts. Men den ultramontane Keller har valts såsom en mot annexionen fientlig elsasare i Belfort, der man ej har någon aning om legitism, och dHarcourt har för sitt val endast och allenast att tacka en rekommendation af sin chef och frände, marskalk Mac Mahon, hvilken nu är lika litet legitimist som bonapartist. Men så ha också grefven af Chambord och hans vänner, sedan utsigt till en möjlig restauration af den äldre bourbonska linien åter yppade sig, med otrolig skicklighet uppbjudit allt för att blottställa sig och skada sin sak. Pretendentkampanjen öppnades med det naiva, ur medeltidens djup hemtade manitest, hvilket utlofvade åt fransmännen, såsom en säker vinst och lön för återvändandet till deras gamla herrskarehus, ett krig med Italien och den presterliga allmaktens ofördröjliga återställande i Frankrike. Men förutom det högre presterskapet, den ultramontana pressens förkämpar och de katolska frivilliga från Charette och Chatelineau vill ingen i Frankrike nu föra ett krig om påfvens tron, och just löftet om ett sådant har mest bidragit till att förstöra grefvens at Chambord alla apparencer. Kort efter detta ominösa manifest begick grefven af Chambord den obegripliga taktlösheten att inhölja hertigen af Magenta i virak och rökelse, för att denne skulle köra honom och hans tron på Versaillerarmåns trossvagnar in i det betvungna Paris. En och hvar märkte afsigten och gjorde sig lustig deröfver. Och detta sista manifest, hvari det heter: Dessa pligter vill jag uppfylla; tron en ärlig mans och konungs ord! Genom dessa ord bringar grefven sina anhängare inom nationalförsamlingen i den svåraste ställning. Om grefven stannar med sin konungatitel qvar på sitt slott, så har Thiers full rätt att häkta honom för hans uppresning mot den bestående atatsformen och låta ställa honom inför rätta. Och ännu mera, har blottställer på ett betänkligt sätt de orlcanska prinsarne. På grund af ide allmänt gängse ryktena om en fusion, måste de nu utträda ur det tvetydiga dunkel, hvari de f. n. röra sig. De äro skyldiga sig sjelfva och sitt land detta, om de icke vilja göras solidariska med grefvens oförsigtighet. Rent af komiskt förefaller slutet af proklamationen, der det heter: Fransmän! Henrik V kan icke öfvergifva Henrik IV:s hvita fana! Skulle Henrik V möjligen känna sig ha lust och mod att liksom Henrik IV ombyta yttre religion efter politikens fördelar? Men hvad skola jesuiterna, hvilka alls icke tåla barnaren, säga, då de få höra, att deras egen gynnare och skyddling i en person, grefven af Cambord, åter vill höja den föregångarens fana, som sannerligen icke var huld mot hvarken påfven eller hans kyrka? Sedan detta var nedskrifvet, berättar oss telegrafen, att uppgiften om Thiers bref till påfven är osann. Deremot är det faktiskt,