Göteborgsposten – 13 juli 1871, sida 1

Bref från Stockholm. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Stockholm d. 10 Juli. Äfven jag hade ernat såsom åskådare öfvervara den stora fältmanövern vid Brandalssund. Flera ångbåtar erbjödo sig att föra resande dit ut och många rustade sig i ordning för färden; men så hände, hvad i regeln alltid inträffar då fältmanövrer företagas här och då hufvudstadens skarpskyttar aktivt skola uppträda: väderleken blef ogynnsam, till och med för årsväxten. Just som skarpskyttarne på Lördags afton samlades, började regnet, det ökades till störtregn, och redan innan de hunno ombord nere vid Riddarholmen voro de genomvåta. Dagen derpå, till dess skarpskyttarne väl hunnit återkomma hit, fortfor regnet, och att under så ogynnsamma omständigheter företaga en lustresa, dertill hade jag ingen lust. De större dagliga hufvudstadstidningarnes berättelser om fältmanövern blefvo också mycket knapphändiga. En mindre här utkommando tidning serverade sina läsare deremot med fältbret, skrifna på fri hand, och hvilka åtminstone beredt hrr militärer stort nöje för rikedomen på befängda pekoralier. Frihandsteckningarne utfördes med sådan raskhet, att de aftecknade föremålen blefvo oigenkänneliga och officerare framställdes såsom deltagare i fältmanövern, hvilka icke ens voro der tillfinnandes; men sådant faller sig ej så noga. Hvad som deremot icke alls omnämndes var, att upplänningarne under ett af hufvudanfallen grepos af en så brinnande stridslust, att de nästan utvecklade allt för stor energi, hvilken kunnat slutas ganska betänkligt om ej general Lagerberg i ordets hela bemärkelse trädt emellan, hejdande stridslystnaden. Upplänningarne hade nemligen fått i sitt hufvud, att de af stockholmarne betraktades som utlefvade gubbar, och ville nu visa att landtsoldaterna alls icke vore att skämta med, och det ådagalade de äfven, dock kanske alltför energiskt. Troligen var det med afseende härpå som i ett af fältbrefvenyttrades: valltjemt gaf man de varmaste loford åt dessa trupper (af de indelta regementena) för deras uthållighet och disciplin, men för snabba rörelser, dem kriget ofta fordra, passa de icke —; förstår ni — fältbrefskrifvaren är en varm vän af mycket lättfotade trupper. Om någon i dag för ett år sedan skulle hafva profeterat: Frankrikes härar skola besegras af tyskarne, hvilka, sedan de cagit Frankrikes kejsare tillfånga, framtränga till och belägra Paris, som måste kapitulera af brist på lifsmedel. Konungen af Preussen skall låta utropa sig till tysk kejsare i Versailles; han skall frånrycka Frankrike två provinser, göra oerhörda utpressningar, diktera en förödmjukande fred och tilltvinga sig 5 milliarder francs i krigskostnadsersättning, och när belägringen af Paris upphört, skall ett afskyvärdt inbördeskrig der utbryta, i hvilket Frankrikes egna barn till tusental falla under det att den franska hufvudstaden endast genom ett underverk räddas ifrån att blifva förvandlad af sina egna innevånare till en formlös massa af rykande ruiner— hvem skulle väl ej om denne profet hafva sagt: han är vansinnig!; och likvisst har hans spådom inom kortare tid än ett år gått i fullbordan! Men om han fortsatt: Endast några veckor efter det förfärande dramats afslutning, skall Frankrike, trots alla de förödelser som det underkastats af yttre och inre fiender, ändå befinnas så rikt och lifskraftigt, att när ett statslån på två milliarder francs skall upptagas, så uppgår teckningen till detsamma så högt, att subskribenterna endast få lemna 45 4, af hvad detecknat; månne man ej äfven för dessa uttalanden skulle förklarat profeten såsom vansinnig? Det som icke minst bidragit till Europas ;ympatier för fransmännen är utan tvifvel att le aldrig misströstat, huru stora deras motgångar än varit, och äfven nu, under trycket if de uppoffringar som förestä dem, motse de ramtiden med hopp och förtröstan. Då Sveige efter en period, som ökat nationalförmözenheten öfver all förväntan, hemsöktos af nå-I