Göteborgsposten – 11 juli 1871, sida 3

berlinare till börden. Men som han till karakteren har något slägttycke med Heinrich Heine återvände han till sitt kära Paris, och i trots af alla de olyckor som drabbat Frankrike söker han nu bli naturaliserad fransman. Detta ombyte af nationalitet torde under närvarande förhållanden synas besynnerligt, men Albert Wolff är, om man får döma af hans skrifter, mera parisare än parisarne sjelfva, och hans födelsestad skulle nu vara outhärdlig för honom. — En korresp. till Daily Telegraph berättar att en af hans pariservänner funnit på ett splitter nytt sätt att motverka de parisiska droskkuskarnes stora oförskämdhet. Då han nemligen tror sig veta att omkring hälften af kommunens officerare gömt sig undan här eller der samt tillika visste att under kommunens regemente nästan alla byrkuskoch droskinrättningar blefvo konfiskerade, gjorde han helt enkelt den slutsatsen, att en stor del af kommunens officerare nu böra dölja sig under droskkuskkappan. Derföre när han ropar an en droskkusk för att med denne komma öfverens om åkningen, man åker nemligen ännu tillsvidare utan någon bestämd taxa, efter muntlig öfverenskommelse, så fixerar han honom skarpt, låtsar som om han vore en gammal bekant och mumlar sakta: Kapten, major eller öfverste (hvilket som för ögonblicket synes honom bäst passande) hvad skall jag betala för att åka dit och dit. I de flesta fall kommer svaret då att lyda: För Guds skull tala tystare. Betala ni, hvad ni behagar. Förhåll er alldeles lugn, stig in och förråd mig ej!