Göteborgsposten – 11 juli 1871, sida 2

menderande för en kammarjungfru hos mrs Oartaret att ha ett eget omdöme, så kändo Maud sig i detta häuseende vara mycket lämplig för platsen. Men utsigter att behöfva lefva i nära beröring med den person som framställde dessa teorier, och hvars vulgära förtrolighet kom flickans blod att jäsa, var så motbjudande för henne attäehon på allvar var betänkt på att bedja honom få stiga ur i parken och gå tillbaka till stationen med sin nattsäck på ryggen. Men hon insåg att det skulle vara en svaghet af henne att straxt i begynnelsen låta på det sättet skrämma sig. För en dag åtminstone borde hon kunna uthärda hvad som helst, och hennes prof torde ej räcka längre: mrs Cartaret skulle sannolikt finna brister bos henne, eller om hon ej gjorde det skulle säkert mrs Rouse göra det och afskeda henne på samma sätt som hon affärdat hennes företrädarinnor. Parken var fullkomligt jemn med små träd, och just som mr Dapper upphörde att tala, kommo de vid en krökning som vägen gjorde i sigte af ett sällskap jägare hvilka närmade sig från boningshuset. — Der komma mr Lowndes, lord Kenchester och mr Robert Marbury, sade Dapper. Maud hann blott att se att det var tre unga män, den ene storväxt, klädd i blus och läderdamaskor, den andre liten och ljuslagd, innan åkdonet svängde om och jägarne doldes för hennes blickar. Hon var glad deröfver, ty det skulle ha varit odrägligt för henne att genast vid ankomsten, under det hon satt i en kärra vid sidan af den för