Göteborgsposten – 10 juli 1871, sida 2

sigtet, de få penningar hon egde gömda i börsen och ctt paraply i handen — sådan var hennes equiperiug. Hon måsto passera förbi det ställe der hennes hund Oscar stod bunden, och vid ljudet af hennes fotsteg började han skälla ursinnigt. Men hon behöfde endast ropa honom vid namn, och han blef ögonblickligen tyst samt viftade på svansen till tecken af vänligt igenkännande då hon nalkades honom. — Min stackars Oscar! jag kommer ej för att lösa dig. Du och jag skola ej företaga några vidare promenader tillsammans. Farväl, stackars hund, som varit en så trogen vän och följeslagare åt mig; du är den ende på detta ställe som får en afskedskyss af mig. Hon lutade sig ner och kysste hans raggiga hufvud, och det tycktes nästan som om Oscar förstod hennes mening. Han lade sina båda labbar på hennes axlar och uppgaf ett klagande läte. Maud kände det bestämdt svårare att skiljas vid hunden än vid sin styfmor. Hon gick med raska steg; natten var vacker, vägen god och hon var ej det ringaste nervös. Två gånger hörde hon några landtman nalkas, och hon ansåg det vara bäst att stiga afsides medan de passerade förbi; men hon hyste ingen fruktan för att bli ofredad, hennes enda fruktan var att bli igenkänd. Vid stationen hade hon att vänta en fjerdedels timma på tågets ankomst. I väntningsrummet funnos blott en fattig qvinna med ett litet barn och en man med en nattsäck i handen; ingendera egnade någon uppmärksamhet åt damen med den täta slöjan för ansigtet. Hon väntade att taga biljet tills tåget stannat