Göteborgsposten – 10 juli 1871, sida 2

gång var möjlig, hade blifvit tagit, och nu då hon efter den nattliga färden långsamt gick fram till kyrkans kor, som började upplysas af det inbrytande ljuset, började reaktionen: en känsla af hennes egen öfvergifna belägenhet, af att hon stod ensam i verlden utan vänner, kom öfver henne. Säkert hade hon gjort rätt? Var ej sträfvan efter oberoende den ädlaste sträfvan som en menniska kunde ha? Och var det ej å andra sidan värdt förakt, att en menniska som sjelf kunde förvärfva sitt uppehälle åt nådebröd hos en person hvilken hon föraktade, och hvilken ej dolde sitt begär att bli en sådan börda qvitt? Säkerligen voro det sannt att Gud hjelper dem som hjelpa sig sjelfva? En brinnande längtan att bedja om denna hjelp väcktes hos henne och till hälften medvetslöst sjönk hon på knä vid en pelare samt bad så som hon aldrig förr bedit. — Ni måste flytta på er. Inga böner tillåtas nu i kyrkan. Om vi vill göra er bön kan det ske om en fjerdedels timma då ottesången börjar. Maud reste sig upp och med en blick af harm på kyrkvaktaren gick hon derifrån. Men dessa få minuter qvarlemnade ett intryck hos henne, som varade för hela denna dag. Efter att en stund ha vandrat omkring på gatorna, kom hon till en butik der hon kunde förse sig med allt hvad hon behöfde. Hon utbytte sin svarta sidenklädning mot en klädning af grått alpacca, sin hufvudbonad mot en duk och köpte åtskilliga andra oundgängliga artiklar, som hon packade ner i en nattsäck, hvilken hon lät en 8osse bära före sig till stationen. (Forts.)