Göteborgsposten – 10 juli 1871, sida 2

Afven de tyska tidningarne hafva någon tid väldigt förkorsat sig öfver de grymheter, som Versaillerregeringen skall ha tillåtit föröfvas mot de kommunistiska sångarne i Paris. Nu medgifver en korresp. till Köln. Zeit., att de våldsamheter, som trupperna möjligen begingo under stridens hetta, upphörde genast efter kampen, emedan den stränga befallningen genast utfärdats från Versailles, att alla fångar skulle ögonblickligen ditsändas. Skall den svenska tidning, som förgrufvat sig så mycket öfver Versaillerregeringens grymhet, erkänna detta? Det är ett faktum, att tvisterna emellan de franska innevånarne och de tyska soldaterna i de af dessa occuperade provinserna börja bli allt tätare och mer och mer olidliga. Det har gått ända derhän, att Versaillerregeringens officiela tidning ansett sig böra yttra sig och uppmana befolkningen till tålamod och hofsamhet såsom de bästa medlen att afhjelpa occupationena olägenheter. Befallning har gifvits till alla tyska befäl att icke pålägga innevånarne i de occuperade landsdelarne något straff, förrän krigsrätten dömt, och att undvika penningeböter och i sammanhang dermed stående militära ätgärder. I anledning af tyska myndigheters klagomål öfver vissa tidningars våldsamma språk, beder det officiella bladet sina kolleger om att afhålla sig från hvarje uttalande, som är egnadt att framkalla bitterhet, i hopp om att Frankrike snart skall se ett slut på sina lidanden. Den franska nationalförsamlingen har i dessa dagar sysselsat sig mod ett lagförslag, hvilket bestämmer, att tidningar och periodiska tidskrifter skola återigen erlägga en kautionssumma. Vid sammanträdet d. 3 d:s fann förslaget en olycklig förespråkare i Gavardie, hvilken ville göra kautionen till en presterlig institution, som skulle förhindra utbredningen af, hvad de klerikala anse för otro och ogudaktighet. Hans slutanmärkningar, hvilka äro tillräckliga för att karakterisera hela talet, lödo sålunda: Låtom oss kasta en blick på Vaticanen, der en vördnadsvärd gubbe hålles i bojor, och låtom oss till svar på den stod. som Sidelo rest åt Voltaire, anropa Pius IX om att kanonisera jungfrun i Domremy. Dessa tokerier rönte bifall från högern. Bland de deputerade, som talade emot lagtörslaget, var Bethmont, hvilken isynnerhet betonade, att kautionen skapade ett monopol till förmån för de stora tidningarne och till skada för de små, och han fruktade särskildt för, att många landsortstidningar icke skulle kunna bära kautionen, hvarat följden sannolikt skulle bli, att den allmänna meningen i provinserna leddes af pressen i hufvudstaden och måste vid alla vigtiga tillfällen lyda den paroll, som utgick derifrån. Man var just i färd med att genomföra en decentralisation, och härtill var en landsortspress oumbärlig; ty den skulle förnämligast sysselsätta sig med rörelsen i departementet, under det att tidningarne i hufvudstaden alltid skulle ställa stora partioch principfrågor i förgrunden. På detta sätt skulle förpligtelsen att ställa kaution äfven göra ett starkt ingrepp i pressfriheten, emedan då endast de,