Göteborgsposten – 10 juli 1871, sida 1

han skulle uppsända. Och hvem kan säga att de ej verkade något? Nästa morgon då Maud ej visado sig vid frukostbordet, önskade lady Herriesson att hennes egen kammarjungfru skulle gå upp till miss Pomeroys rum och se om hon ej befunne sig väl. Kort derefter kallades lady Herrieson ut ur matsalen och fann sin kammarjungfru helt blek. Miss Pomeroys dörr var låst. Kammarpigan hade klockan åtta ställt litet varmt vatten utanför dörren, enligt miss Pomeroys en gång för alla gifoa befallning (ty alltsedan Mary Hind flyttat ville hon ej tillåta någon inträda i rummet förrän hon var klädd) och der stod vattnet ännu qvar. De hade knackat på flera gånger utan att något svar följt. Lady Herrieson gick nu sjelf dit upp — men resultatet blef detsamma; sir Andrew följde efter för att se hvad som var å färde och fann sin hustru gråtande, under det en betjent var sysselsatt med att bryta upp, låset. Efter ett par minuter kunde dörren öppnas, och sir Andrew gick in i rummet. Det var tomt. Han kastade en blick på bädden; ingen hade legat i densamma. På bordet låg ett bref adresseradt till lady Herriesson: han gaf det åt sin hustru och stod lutad öfver henne under det hon i sin bestörtning och förskräckelse läste följande rader: — Älskade mamma! Jag fruktar att du skall bli mycket ond då du finner att jag lemnat Mortlands, utan att säga dig hvart jag begitvit mig; men blif i alla händelser ej orolig för min skull, ty jag befinner mig i fullkomlig trygghet. Jag ämnar försöka att sjelf förvärfva mitt uppehälle; ty jag kan