Göteborgsposten – 7 juli 1871, sida 2

nu för tiden stifta de flesta äktenskap. Och bland de anmärkningar han för öfrigt riktar emot äktenskapets och familjens institution, sådan som den nu består, vilja vi anföra ett par, hvilka synas oss vittna om en viss finhet men ensidighet i uppfattningen. ÅAktenskapet — säger förf. — kan icke heller tillfredsotälla menniskans andliga behof. Den starkare viljan, som icke alltid är den mest upplysta, måste under hvardagslifvets sortgång ofelbart på den svagare utöfva ett tryck, som blifver allt annat än gagnande för bådas andliga väsen. Dessutom behöfver anden för stigande i förädling tidtals ensamhet, som de flesta äktenskap icke unna, och han tvinar bort i ett sällskap, som icke kan fatta honom, kanske står utom eller på helt annan linie i odlingens verld. Åktenskapet, i hvilket äfven förf. tänker sig att företrädesvis ett starkt andligt moment bör ingå, vill han hafva till ett fritt förhållande mellan såväl till det yttre som det inre fullt sjelfständiga personer. Verlden har ännu aldrig sett någon sjelfständig qvinna7, tillägger förf. Åktenskapets nuv. skick har dessutom gifvit uppbof till särskiljandet af tvenne ting, som vid utbildningen af medborgare egentligen höra samman, ehuru de nu äro obehörigen söndrade: uppfostran och undervisning. Den förra är nu hemmets och den senare skolans sak. För att förena dessa elementer sordrar förf. att barnet, sedan det hunnit växa från behofvet af den första modervården, intages i allmänna, på samhällets bekostnad inrättade, barnhem och der tillförsäkras en god uppfostran. Man finner att Nils Nilsson efter gammalt kommunistiskt mönster således åsyftar en total sprängning at familjen och densammas uppgående i kretsen? eller staten. Det blefve för vidlyftigt att redogöra för förs:s bevisföring emot egandeoch arfsrätten. Den grundar sig på en viss åsigt om det historiska förloppet vid dessa institutioners uppkomst. Vi ha ofvan tillerkännt förf. en stor beläsenhet, men felet vid hans läsning har varit att den aldrig blifvit till ett verkligt objektivt studium, utan ofta synes hafva inskränkt sig till ett hopsamlande at sådane notiser, som kunnat tjena till att bestyrka egna förutsattade meningar. Särskilt med afseende på hans historiska kunskaper är man frestad att på honom tillämpa det yttrande, som fälldes af en gammal universitetsprofessor till en examinerad, som, hänvisande till sina aflagda prof, begärde ett högt betyg: si, herrn kan väl historien, men si herrn kan icke historia. Förf. anser verldens hiuillsvarande utveckling vara ett förlopp, under hvilket våldet födt af sig rätten och den s. k. rätten sedan skapat skilnaden mellan en öfverklass och en underklass, hvilkas alltjemt fortgående strid utgör historiens hufvudsakliga innehåll. Att det är någon försynens plan, som genom denna utveckling realiseras, att hvarje hufvudstadium i denna ofta varit en nödvändig förutsättning för det efterföljande, derom har förf. ingen aning. Det gifves måga andra områden än de ofvannämnda, till hvilka förf. vänder sig med sina undersökningar. Sådane äro: våra kriminaloch exekutionslagar, det metalliska myntet, hvilket han vill hafva ersatt endast genom sedelmynt, journalistiken, våra såällskapsnöjen m. m. Örverallt påträffar man bredvid yttranden så bizarra, att man ovilkorligen måste fråga sig, huruvida det är allvar eller skämt som möter en, ider hvilka gifva läsaren anledning till eftertanke. Högst egendomliga äro hans åsigter om skaldekonsten. De ötriga sköna konsterna skattas af honom högt, men denna betraktas såsom en vordlekarekonst, hvilken för att göra sig popvlär måste taga sin tillflykt, hvad dess lyriska och dramatiska grenar beträffar, till att förherrliga könsdriftens passion, kärleken. Och skalderna skildrar han på ett sådant sätt, att den rätta definitionen på dem torde enl. Nila Nilsson vara den att de äro personer med rotillfredsställd könsdrift. Vårt slutomdöme om denna bok är att det är en begåfvad men förvillad ande, som talar i densamma. Man kan icke annat än beklaga att ej en förmåga sådan som dess förf. genom ordnade studier erhållit mera tukt och af naturen mera försynthet, hvarigenom han kunnat undgå den faran att anse sina hugskott såsom ledstjernor för menskligheten på dess väg. Sådant hans arbete nu föreligger måste det åstadkomma skada hos hvar och en, som utan förmåga att skilja agnarne från hvetet genomläser detsamma. Och denna skada lär icke kunna uppvägas af den nytta, som förl:ns djupa sentiment för våra sociala missförhållanden möjligen kan medföra åt de medlemmar af öfverklassen, hvilka han erhäller till läsare. IIvad som dock under inga omständigheter kan frånkännas honom, det är en förtjenst, hvilken icke är den vanligaste i våra dagars litteratur — originalitet. ( Från IIufvudstaden. Skärgårdsflottan deltog icke alldeles utan äfventyr i expeditionen till Brandalsund. Kanonångslupen Astrid har nemligen varit på ernnd i Söderfelie kanal och vid hacknine