Göteborgsposten – 7 juli 1871, sida 2

Litteratur. I ett omslag så glänsande eldrödt att det måste obchagligt afficiera synnerven äfven på den i politiskt hänseende mest avancerade ultraist och med ett inre som fullt motsvarar det yttre, föreligger ett arbete som vi, dess nämnda egenskap till trots, måste anse såsom ett bland de märkligare alster, hvilka på senaste tiden lemnat den svenska bokpressen. Slutligvid med Sveriges lah, (Första boken: Revision af lagens yttersta grunder), är titeln på detsamma och på titelbladet står såsom förf. uppgifven Nils Nilsson, arbetskarl. Redan en flyktig bläddring i det rika innehållet gifver dock vid handen att författarenamnet utgör ett pseudonym samt att man tvärtom här har för sig en skriftställare med mångsidig bildning, stor beläsenhet samt en viss förmåga att från sina antagna principer leda sig till slutföljderna. Vid en närmare granskning fioner man emellertid till sin stora förvåning att denna litterära produkt från vårt stilla, lugna Sverige innehåller, bragta i system, de läror hvilka man måste anse hatva legat till grund för handlingssättet hos de bättre medlemmarne af Paris sorgligt ryktbara la Commune. Hvad som gör saken ännu mera märkvärdig är att boken, ehuru öfversedd förlidet år, är författad redan för ett decennium sedan, enl. hvad på bokens titelblad uppgifves. Den skulle således hafva företecknat Åla Communes ider, ej efterbildat dem. Man må icke tro att Nils Nilsson är en revolutionär, den der utan vidare skulle vilja proklamera den röda republiken med den okunniga massan såsom samhällets ledare. Såsom politiskt ideal föresväfvar honom visserligen en indelning af landet i kretsar, hvilka endast för några 1å angelägenheter äro lydiga det större samhället men för öfrigt sjeltva utgöra både första och sista instans i politiskt hänsende. Men han vill att alla lagar skola utarbetas och föreslås af ett mindre antal verkliga statsmän, för sitt kall särskilt utbildade, samt att kretsens innevånare blott skola ega att helt enkelt antaga eller törkasta dem. De stora representativa församlingarne äro honom en styggelse: de utgöra blott ett pratmakeriets och storskräflandets tillhåll. För öfrigt är det hans mening att samhällets problem icke kan lösas på statsrättens väg utan genom en serie af reformer i privaträtten, hvilken statsrätten är tvurgen att följa såsom skuggan kroppen. IIvilka äro nu dessa privaträttsliga institutioner, som förf. önskar reformera eller, rättare sagdt, upphätva? De äro till att börja med — och ätven här träda la Communes drag fram i öppen dag — äktenskapet, eganderätten och arfsrätten. Förs:3 polemik mot äktenskapet är ej cynisk: han tror sig sjelf stå på en högre sedlighets ståndpunkt än den, hvarpå instutionen i dess nuv. form befinner sig. IIan påstår att egennyttiga beräkningar, dolda under könsdrittens mask,