Göteborgsposten – 7 juli 1871, sida 1

Lady IIerriesson hade gjort ett ytterligare svagt försök att vädja till sin dotters känslor genom att aftonen förut då de skulle skiljas åt för att gå till hvila, bedja henne komma med in i hennes boudoir och lyssna till något som hon ville säga. Maud kysste sin styfmor. — Om det rör mr Durborough eller sir Andrew, mamma, så har redan mer än nog blifvit yttradt. Du får förlåta att jag ej vill afhandla det ämnet vidare. Allt annat som du har att säga mig vill jag uppmärksamt afhöra. Lady Herrieson hade då suckat och gjort en sorglig skakning på hufvudet — såsom de två främmande damerna tydligen kunde urskilja uppifrån trappan — hvarefter hon och hennes dotter skildes åt. Följande dag, densamma på hvilken mr Durborough reste, förflöt utan någon anmärkningsvärd händelse. Sir Andrew talade ej till Maud då hon kom ner till frukosten (hvilket, såsom de främmande damerna sedermera kommo öfverens om, ej var mer än hon förtjente), och så snart mr Durborough farit befallde baroneten fram sin ridhäst och red bort för att öfvervara en domstolssession i Scorntorn. — Rättvisans stränga skipande inverkade utan tvifvel välgörande på hans lynne, ty då han på aftonen kom ner till middagen var han ungefär sådan han brukade vara och behagade tillochmed fälla ett par skämtsamma yttranden, åt hvilka de främmande damerna och deras män pligtskyldigast skrattade. Dessa män, som voro aflägsna slägtingar till sir Andrew, måste komma till Mortlands en gång om året, så bjöd konvenansen; men som de voro personer utan vidare betydenhet, bjödos de då inga andra gäster