Göteborgsposten – 5 juli 1871, sida 1

jag hört berättas och kan derföre ingenting säga derom; dessutom tillhör det ej mig utan hennes husbondfolk att yttra sig om orsaken till hennes afflyttning. Det var endast emedan jag tyckte att ni vid försvaret af er skyddsling ej var fullt rättvis mot sir Andrew som jag yttrade mig så som jag gjorde. — Jag gjorde honom full rättvisa, svarade hon med ett bittert småleende. Sedan jag förspilt min vältalighet med att söka förmå honom förlåta Marys första fel — märk väl första fel under tre hela år — påminte sir Andrew mig om att hon ej var min tjenarinna utan hans, att han betalade hennes lön och kosthäll, ett argument som naturligtvis var obestridligt. Jag kunde endast svara att han ej skulle behöfva släppa till penningar för en annan kammarjungfru åt mig. Jag föredrog att för framtiden vara utan någon. Mamma har under den sista månaden försökt öfvertala mig att gifva efter, men jag vill det ej. — Tror ni att det ligger någon förtjenst deri? frågade John i låg ton. — Jag tror ingenting i det afseendet, men jag vet att jag var mycket fästad vid Mary, och jag vill heldre vara oberoende än ha nära mig en qvinna som jag ej tycker om, eller som, efall jag skulle tycka om henne, vore utsatt för möjligheten att bli bortkörd af sir Andrew. Nu har han förbjudit, vet ni, att min stackars gamle Oscar får komma in i huset, emedan hans tassar voro smutsiga häromdagen. Det tycks ej behöfvas mer än att jag fäster mig vid en varelse, för att den skall bli bortjagad. Det skar John i hjertat att höra henne tala på detta