Göteborgsposten – 4 juli 1871, sida 2

miss Pomeroy utveckla sig från barn till qvinna; han kände alla hennes fel, hennes stolthet, hennes otålighet, hennes förakt och ofördragsamhet för åtskilliga förhållanden. Men han älskade henne för just dessa fel. Han såg att de voro skuggor, så att säga, som kastades af det stora och ädla i hennes karakter. Under olika förhållanden torde hon ha varit, torde hon ännu kunna blifva en ojemförlig qvinna, tänkte han. Oförståndige John! att du med ditt goda förstånd då det var fråga om andras affärer skulle hängifra dig åt så dåraktiga tankar som dessa! Han sade också beständigt till sig sjelf att dot var ett vansinne; ingen kunde vara mera öfvertygad derom än han sjelf. Var ej först och främst hans yttro personlighet ett hinder för honom att vinna en qvinnas kärlek? Det är visst godt och väl att predika att skönheten är förgänglig såsom gräset på marken. Men om sommartiden föredraga i alla händelser de flesta af oss grönska framför en obehagligt kal mark. Vidare voro hans stillning i verlden och utsigter hinder i vägen; en adjunkt med tvåhundra pund om året; ingen utsigt till förbättrade inkomster, utom möjligtvis någon donation af en gammal tant som han hade. Miss Pomeroy egde sjelf ingenting. Förutsutt äfven att hon mottoge hans anbud, skulle det således vara högst tadelvärdt att från det lefnudssätt hvarvid hon var van draga ner henne till sådan fattigdom, en hustru till honom måste underkasta sig. Han insåg detta, men han var ej mindre olycklig för det. Han förvarade i minnet hvarje ord som hon yttrade då de träffades, och på aftnarne då han satt i sin ländstol vid eldbrasan med