Göteborgsposten – 4 juli 1871, sida 2

Från Utlandet. Så har då en gammal och stor tanke, om hvilken redan Dante drömde, sjöng och för hvilken han sökte att verka, bragtis till verkställighet. Rom är numera konungariket Italiens faktiska hufvudstad. Sedan kamrarne för någraj dagar sedan upplöstes i Florens och denna stad betackades, derför att den gästfritt inhyst de italienska regeringsmyndigheterna och varit för dem ett stadium på vägen till Rom, hade nästan alla makternas sändebud begifvit sig till denna senare stad, dit äfven ministrarne rest och hvarest deras olika departementer blifvit ordnade i åtskilliga offentliga byggnader, till stor del i kloster. Konung Victor Emanuel sjelf anlände i Söndags dit, för att taga sin nya hufvudstad såsom sådan i varaktig besittning. Hans emottagande synes hafva varit särdeles sestligt. Ministrarne, sändebuden, kamrarnes presidenter och stadens borgmästare emottogo honom, som åtföljdes af kronprinsen, vid bangården, der linietrupper, nationalgarde och talrika deputationer frän olika orter inom Italien med fanor och musik bildade haie. kn otantlig menniskomassa böljade på de platser och gator, konungen passerade, och helsade honom med entusiasm. Medan sålunda en lifskraftig nation står vid sitt så längtade eftertraktade mål och dess ypperste chef drager såsom dess representant in i den eviga staden under folkets jubel och hela Europas lifliga bifall, sitter den gamle påfven i sin Vatican, envis och utnött såsom den sjunkande makt han representerar och hvilken så länge begagnat skenet af Christi vikariat på jorden till att bibehålla genom intriger söndringen på haltön och på denna söndring grunda sitt verldsliga välde. Gubben höll häromdagen, i anledning af Victor Emanuels väntade ankomst, sitt Åsvarta consistorium. Här ötverlades, huruvida han borde qvarstanna i Rom eller lemna det, i det man ansåg, att hans qvarstannande möjligen kunde tolkas så, att han, fastän sjelf anseende sig för Roms verldsliga furste, böjde sig under nödvändigheten och afdankade. Frankrike hade erbjudit honom Korsika till vistelseort och en fransk fregatt låg färdig att öfverföra honom dit. Men gubben tog ett klokare beslut och öfverlemnade sig åt Guds beskydd, sedan all mensklig rätt ölvergifvit honom och ingen makt ville bistå honom. Rom är redan nu till stor del sig icke likt. Evavgeliska kyrkor öppnas, obunden tryckfrihet räder, en allmän lag är införd och allt personligt godtycke, hvilket frodades så väl under påtveväldet, är bundet under lagen. Men det vigtigaste är, att med det verldsligaste påfvedömets fall och den nationala viljans seger afven ett kraftigt steg är tagetför den katolska reformationens genomförande och med den de romaniska folkers andliga och politiska pånyttfödelse. Påtveväldet och de principer, i hvilka det baråsina rottrådar, måste ryckas bort och lemna rum för andra, högre, skönare, herrligare: den fullständiga religionsfriheten och denna Kristi stora sats, eom ensam för sig innebär en oerbörd revolution: Att Gud är en, sadron, och vi äro hans barn,