Göteborgsposten – 30 juni 1871, sida 3

Nmritl PF URL ÅChHUÖOUIUGLLI BI 0CTA 1. 11. 1 katakomberna, för att återställa pelarne. I en ganska anmärkningsvärd uppsats rörande de bevekelsegrunder som ledde marskalk Bazaine vid hans passiva försvar och slutliga uppgifvande af Metz, hvilken uppsats offentliggjorts i ÅJournal des Dbats, meddelar författaren — en officer vid Rhenarmen — följande intressanta redogörelse öfver hvad som tilldrog sig vid mötet mellan general Boyer och furst Bismarck, sedan den förre af marskalk Bazaine blifvit sänd till Versailles med en mission till den preussiske kanslern: — Sedan generalen blifvit införd till furst Bismarck och samtalet inledts med några vanliga formella talesätt, frågade han hvilka kanslerns planer och syftemål voro, med ett ord hvad han önskade såsom resultat af kriget. Härpå svarade furst Bismarck helt öppet att hans politik var helt enkel ; att fransmännen kunde göra som de behagade, men hvad dem sjelfva (tyskarne) beträffade, voro de säkra på att intaga Paris: dess fall vore blott en tidsfråga. bransmännen togo Rom utan att skada dess monumenter; tyskarne skola göra på samma sätt med Paris, som är en konstens stad, och hvari intet skall bli förs ördt. Jag har ingenting att svara med afseende på de betänkanden ni förelagt mig. Ni säger att armåen i Metz är det enda element till ordning som är qvar i Frankrike, och att denna armå allena är i stånd att upprätta och vidmakthålla en regering i landet. Om detta är händelsen, så upprätta denna regering; vi skola ej lägga något hinder i vägen derför, vi skola tillochmed lemna er något bistånd. Marskalken kan tåga till någon namngifven stad med sin armå och kalla kejsarinnan dit. I våra ögon är landets enda lagliga regering fortfarande den som bekräftades af plebiscitet d. 8 Maj; det är den enda vi erkänna. Ni talar till mig om nödvändigheten att göra slut på ett krig sådant som detta; men hvem skall jag underhandla med? Det finnes ingen nationalförsamling. Jag hade ämnat att låta valen hållas d. 2 Oktober; de departementer som äro ockuperade af preussiska trupper skulle ha egt full frihet att välja sina deputerade. Detta anbud begagnade man sig ej af. Jag utsatte då valdagen till d. 18 Oktober, men med lika liten framgång. Vi erfara vidare att furst Bismarck, inledd på en annan tankegång, med stor värma fällde följande utlåtande: ÅJag kan ej säga hvad som skall hända Frankrike eller hvad framtid som väntar detta land; men hvad jag vet är att det skall lända till dess skam, till dess eviga skam i alla tider, i alla åldrar och på alla tungomal, att ha öfvergitvit kejsaren, såsom det gjorde efter Sedan. Den skamfläck som Frankrike aldrig skall kunna utplåna är revolutionen af den 4 September. Slutligen återkom kanslern till hvad som hufvudsakligen var föremål för samtalet och upprepade att han ej skulle ställa något hinder i vägen för återupprättandet af en regering genom marskalk Bazaine och hans armå. Författaren till denna artikel, som fyller åtta spalter i ÅJournal des Dåbats, kommer till den slutsatsen att marskalk Bazaine ej gjorde sin skyldighet eller använde alla de försvarsmedel han hade till sitt förfogande, emedan han lät politiska bevekelsegrunder göra intrång i hans militära åligganden, samt att han vid de underhandlingar furst Bismarck tillät honom bedrifva lät narra sig af den senare, alldenstund han på grund af bristande proviant och hans truppers fysiska svaghet blef tvungen att gifva sig utan att göra en slutansträngning — det enda ändamålet med den preussiske kanslerns låtsade beredvillighet att lyssna till hans planer.