Göteborgsposten – 30 juni 1871, sida 1

Jag är emellertid förvissad derom att ministåören De Geer alldeles skedde, skulle besvarat hr pellation. En fras som åtskilliga gånger begagnades mot sistnämnda ministör, och som äfven vid ett par tillfällen användes mot ministeren Adlerereutz, dock nu mindre såsom ett klander, utan mera såsom en admonition, var: regeriogens brist på initiativ Jag har frågat hvad med denna fras egentligen menas, Man har svarat: dermed förstås att regeringen icke utvecklar nog kraft, icke sätter sig i spetsen för reformerna, utan afbidar och gör sig företrädesvis till en noggrann verkställare af riksdagens beslut. Nen kan det vara ett skäl till klander att regeringen öfverlemnar initiativet till representationen? Erkännes då verkligen att representationens skapande sörmågaär underordnad regeringens? Skall regeringens åliggande vara såsom klockarens i kyrkan vatt taga upp psalmene, hvarefter församlingen rTsaller in? Det berättas om målaren Pehr Hörberg, att när han besett några celebra målares i hufvudstaden arbeten, så yttrade han, återkommen till sitt torftiga hem: di kan nog måla, men di har inga idåer der uppe i Stockholm. Kan det vara meningen, att regeringen skall servera med ideer, och alt representationen skall utföra dem? Man har sagt att emedan regeringen saknat initiativ, så har maktställningen statsmakterna emellan rubbats. Men om det är förhållandet, så torde det väl rhållit en ökad representationen ju den som ser icke, såsom nu Ehrenborgs intermakt; men deröfver bör väl ej klaga? I andra fall är det som alltid åtföljer den ökade makten, som egentligen oroar representationen? Är den då verkligen så samvetsöm? Bära alltid de besl sentationen fattat prägeln af mannavishet? Om de sakna den, ligger då orsaken dertill i den omständigheten att regeringen icke i de frågor, rörande hvilka beslut fattats, tagit initiativet? Måhända är det en paradox, men det har ofta förefallit mig så, att de hvilka oftast ordat om regeringens irist på initiativ-, dermed alltför oförbehållsamt låtit förstå hvilka beundransvärda -initiativare de, placerade i statsrådsfåtöljerna, skulle blifva.