Göteborgsposten – 30 juni 1871, sida 1

— — — — — kommunerna erbjudit sig direkt medverka till företaget, hvarigenom statens utgift för stationens inrättande skulle minskats. Men förelaget hade inga målsmän i statsutskottet och blef följaktligen afstyrkt samt föll äfven hos riksdagen. Utskottet ville icke ens till K. N:ts pröfning öfverlemna om och i hvad mån, såsom det heter på statsutskottsspråket, den ifrågavarande stationen befanns tör orten och Jernvägstrafiken gagnande. Orsaken till utskottets obenägenhet lärer varit, att för den ifrågavarande stationens inrättande intresserade sig — hr Jöns Pehrsson, och man ville morska upp sig mot denne Sveriges Rockefort. Men det var ett taabeligt Mod som då utvecklades. Emellertid befanns den ifrågasatta stationsanläggningen så behöflig och tillika med säkerhet så inkomstbringande, att K. M:t på civilministerns framställning förständigade trafikstyrelsen att gå i författning om stationens inrättande. lr civilministerns åtgärd i detta fall ogillades icke af konstitutionsutskottet, icke heller af någon annan, och förhållandet var precist enahanda i afseende på en annan stations inrättande (vid Ballingslöf mellan Hessleholm och Iästveda), äfven at K. M:t på civilministerns förslag beslutad, om hvilken dock icke fråga väckts vid riksdagen. Emedan de nu anförda åtgärderna befunnits ändamålsenliga och äfven för staten gagnande, så ha de fått passera oanmärkta; men det hade icke skett om riksdagen, såsom ofta förr varit förhållandet, hade lidit af lynnesyra och om civilministern varit misshaglig, ty då hade det ej räknats honom till förtjenst att hafva reparerat hvad riksdagen felat. Men en vid hastigt påseende oskyldig, fastän från konstitutionel synpunkt betraktad ingalunda så oskyldig storm i ett vattenglas tillagades mot civilministern af ett par ledamöter i konstitutionsutskottet. Ilos dem hade några tvifvelsmål uppstått huruvida regeringen vid pröfning af besvär öfver beslut i sjelfbeskattningsfrågor hade tolkat kommunallagarne rätt. Hr R. Ehrenborg, hvars fromhet är patenterad, om detta uttryck är tillåtligt, åtog sig alt interpellera civilministern i berörda afseende. Ilade afsigten endast varit att blifva upplyst om de grunder, efter hvilka K. M:ts regering pröfvat och afgjort besvär öfver kommuners beslut om sjelfbeskattning för understöd till eller deltagande i särskilda förslag, så hade fullständiga upplysningar derom kunnat vinnas genom att taga kännedom om de motiverade regeringsbesluten rörande de ifrågavarande besvärsmålen. Men afsigten var påtagligen att genom en diskussion bibringa eller yåtvinga civilministern eller hans efterträdare — ty såsom bekant anses konungens samtliga rådgifvare alltid stå på en viss rörlig fot med kappsäcken färdig för afresa — nya grunder vid framtida pröfning af besvärsmål rörande kemmuners sjelfbeskattningsrätt. Den i förevarande ämne redan fullt utbildade, allmänt kända praxis, godkänd af konstitutionsutskottet vid sex riksdagar, ville man nu senom en pression hafva undanröjd, och för att åstadkomma det, blef nödvändigt att gifva 00 8 Regeringsformen en knuff, och när den exeqverades af den samvetsömme interpellanten, så kunde ackommodationsteorien, använd grundlagstolkvingsväg, alls icke vara beänklig, tyckte man. Den interpellerade statsådsledamoten gjorde sig mycken möda att itreda den fråga, som af hr Ehrenborg brinsats å bano —om till dennes och deras belåenhet, med hvilka han konfererat, tillåter jag nig icke att afgöra, ty vid deras uttryckta acksamhet för civilministerns tillmötesgående orde ej synnerligt afseende böra fästas, Men vitvelsmål uppstodo, och de uttalades äfven, astän mycket varsamt, under diskussionen, m hr. statsrådet rätteligen hade bort inlåta ig på interpellationens besvarande, eller helt nkelt bort afvisa den, enär ostridigt är, att nterpel!anten hade öfverträdt grundlagens (90 reg.-f.) uttryckliga och oförtydbara föreskrift erom, att beslut rörande enskilda frågor icke å dragas under riksdagens pröfning, och när ivilministera det oaktadt inlät sig på spörjsnålets besvarande, dock reserverande sig mot en åsigten, att det steg han toge skulle unna tolkas såsom ett prejudikat, så accepteade han i alla fall vid detta tillfälle en beinklig åtgärd, som framdeles kan repeteras, ven hvilken vida svårare då kan tillbakavias, ty som ordspråket säger: det är blott reta steget som kostar. Karakteristiskt är ckså, att endast några få af kammarens leamöter ansågo hr Ehrenborg hafva med sin iterpellation öfverträdt 90 regeringsformen; e flesta tycktes anse att representationen kan alla frågor interpellera regeringens resp. damöter. gem