Göteborgsposten – 29 juni 1871, sida 1

vigt för hufvudstaden såsom handelsstad betraktad och räntegarantien alls icke riskabel. Handelsoch Industritidningen, som redigeras af en erfaren affärsman, har för ett halft år sedan, och först af alla tidningar här på platsen, bestämdt uttalat sitt tvifvel huruvida denna jernväg vore i ständ att hålla allt det goda som dess målsmän tilltrodde sig att utlofva. Detta tvisvel upptogs mycket illa af stadens köpmän och de upphörde att prenumerera på tidningen, hvilket dock istället för att omvända syndaren endast gjorde honom mera halsstarrig, hvarefter med den stränga konseqvens, som i allmänhet utmärker våra köpmän, säger tidningens redaktör, som äfven kan skrifva skämtsamt, de återigen började hålla tidningen, hvilket jag anser ganska klokt af dem, ty tidningen bör för dem vara nyttig och är utmärkt väl redigerad. Han påstår först och främst att benämningen Bergslagsbana är alldeles rasande, nästan en humbug, och den åsigten delas nu af flera; vidare påstår han att banans målsmän äro klena räknemästare: den är af dem beräknad skola kosta 8 mill. rdr, men det bestämda aktiekapitalet utgör 2 2 mill. och lånet, hvarå hufvudstaden skulle lemna räntegaranti, 5 mill., således tillhopa 72 mill., icke 8 mill., som erfordras. Af nyssnämnda 2 2 mill. rdr skola minst 30 92, vara kontant inbetalda och för återstoden skall hos bolagsstyrelsen, innan kontraktet å stadens sida underskrifves, aktieegarnes förbindelser deponeras. Men det är icke nog; han fordrar antingen att hela aktiekapitalet skall vara kontant inbetaldt, eller vid förbindelserna fogas hypotek, och deri har han nog rätt. Frih. Skogman förordade i sin reservation alt hufvudstaden skall taga aktier i Bergslagsbanan för 1 2 mill. rdr, men ej åtaga sig räntegarantien. Några utom stadsfullmäktige stående män hafva utfärdat en adress till sina medskattskyldige och uttalat sina betänkligheter mot den borgen för betalniog af 5 9, ränta å 5 mill. rdr under 40 år som blifvit begärd. Åsven de fästa sig vid denna banas riktning, säsom konkurrerande med Salabanan och med sjötrafiken, och emedan banans förespråkare ej kunnat bevisa att den någonsin kan för Stockholm och dess innevånare i allmänhet (utan blott för ett visst intresse) medföra fördelar, så bestrida de fullmäktiges befogenhet att bevilja räntegarantien, äfven derföre att frågan om banans åstadkommande icke är hänförlig under rubriken Åkommunens gemensamma angelägenheter, stadens allmänna gagn 0. 8. V. Hr Wallenberg, också reservant i beredningsutskottet och såsom vanligt praktisk i sitt åskådningssätt, framhåller, att om jernvägen skall medföra verkligt gagn såsom bergslagsbana, så bör den ledas till Stockholms jernvåg (som nu är belägen på Djurgården), en idå som ej fallit någon annan in, ehuru praktisk den är; och i hutvudfrågan — räntegarantien — så framställer hr W. den ovedersägligt riktiga anmärkningen, att kommunaltörordningen för Stockholm alldeles icke bemyndigar stadsfullmäktige att för stadens räkning ingå någon slags Sorgensförbindelse. Detta argument har ingen af räntegarantiens förespråkare funnit för godt att till vederläggning upptaga, och deri förfara de klokt. Deremot orda de så mycket vidlyftigare derom att fullmäktige dels upptagit lån, dels beviljat anslag till befrämjande af för hufvudstaden gagnande företag. Visserligen, men det är en väsendtlig skilnad emellan lån och anslag och en utställd borgensförbindelse; i förra fallet har en utgift, hvars belopp kunnat beräknas, blifvit beslutad, men i senare fallet ikläder sig kommunen en risk, som ej kan beräknas. Om Thorsdag skola andarne drabba samman hos stadsfullmäktige. Det är otvifvelaktigt att en liflig strid skall uppstå. Utgången är oviss. Om de ibland fullmäktige som tecknat sig för aktier i banan, anse sig oförhindrade att deltaga i voteringen om räutegarantien, och dessa i dubbel bemärkelse betrakta sig såsom affärsmän, så torde den erforderliga pluraliteten vinnas; men då är ock otvifvelaktigt att beslutet blir öfverklagadt, och regeringen kan ganska säkert icke sanktionera en åtgärd, som uppenbart strider mot kommunalförfattningen för Stockholm. Men kan dermed förslaget om denna banas utförande hafva fallit? Visst icke. Såvida den är för hufvudstadens handel af så stor vigt, såvida anlöggningskostnaden är tilllörlitligt beräknad, och såvida trafikinkomsterna äro det äfven, så bör det för hufvudstadens affärsmän blifva en hederssak att utföra för