Göteborgsposten – 29 juni 1871, sida 1

— -— — sesttåget, och samma omständighet orsakade ätven ordförandens i Stockholms börsdirektion frånvaro vid festen. Tvifvelsutan hade grannlagenheten äfven fordrat att en inbjudning aflätits åtminstone till ordföranden i det verk, nemligen riksgäldskontoret, hvilket alltsedan jernvägar började byggas för statens räkning, haft det ofta bekymmersamma, alltid ansvarsfulla åliggandet att anskaffa medel till dessa arbeten. Då emellertid förutnämnde herrar förgätits eller icke kommit i behörig åtanka, och då man med fog kan säga att Sveriges hufvudstad icke var vid invigningsfesten representerad, var det åtminstone konseqvent att representanter för Sveriges främsta handelsstad icke heller inbjudits till festen. För några veckor sedan berättades, måhända dock endast som en gissning, att konungens förste hofmarskalk hr af Edholm nu ansåg sig kunna lemna sin befattning såsom förste direktör för K. M:ts hofkapell och teatrar — för att begagra den officiella titeln — sedan denna kombinerade institution vid spelårets slut visade ett så gynnsamt resultat, att inkomsterna öfverstego utgifterna. Vidare berättades att hofmarskalken af Edholm skulle blifva svensk-norsk minister vid hofvet i Wien, och att det var med anledning deraf, som hr at Edholm tidigt i våras gjorde ett kort besök i Österrikes hufvudstad; och slutligen gissade man på andre sekreteraren i utrikeskabinettet grefve Snoilsky såsom den blifvande chefen för de k. teatrarne. Men hela denna serie af det säges har nu tystnat, eller utförandet uppskjutits, sedan hofmarskalken af Edholm vid spelårets slut utnämndes till Nordstjernekommendör, hvilket betraktas både som elt vedermäle af konungens belåtenhet med det sätt hvarpå teatrarnes angelägenheter blitvit administrerade och såsom en handfästning för fortsatt verksamhet i samma riktning. Den goda penningetillgång som fortfarande eger rum, har ådragit riksgäldskontoret en viss förlägenhet, dock af annan beskaffenhet än allförne. Sedan försäljningen åter började 4. 26 i förra månaden at obligationer för stacslånet af 1870, hafva sådana till i går afyttrats till ett belopp af två millioner rdr. Då riksgäldskontoret dessutom har rik tillgång på penningar, så kan utlåning nu ske på kortare uppsägningstid, men denna utlåning lärer alls icke vara så liflig, som önskligt vore. Äfven andra slags obligationer äro ganska begärliga och i alla härvarande bankinstitutioner insättas dagligen ganska betydliga penningebelopp på deposition. Den märkligaste företeelsen år väl dock, att då Mälareprovinsernas mejeribolag ville utvidga sin verksamhet och för sådant ändamål öppnade teckning å 500 aktier för personer som icke förut voro intressenter i bolaget, så uppgick teckningssumman derför till fyra millioner, då likvisst endast 50,000 rår erfordrades. Det kan ej bestridas att en aktiesvindel gripit den ärade allmänheten, visserligen vittnande om rik penningetillgång, men också om något annat. Att just nu vara stadsfullmäktig i vår goda res densstad Stockholm, är förvisso allt annat än angenämt. Ännu för en månad sedan antogs det såsom otvifvelaktigt, att vårt hundramannaråd skulle å stadens vägnar bevilja den der räntegarantien för ett lån å 5 millioner, erforderligt för Bergslagsbanans utförande. Denna bana var, sades det, ett hufvudvilkor för Stockholms existens, och den var ingen vän at hufvudstadens materiela lyftning, som motsatte sig den ifrågavarande räntegarantien, hvilken på det hela taget endast var en formalitet. Den delegation af stadsfullmäktige — drätselnämnden, om jag icke misstager mig — som först behandlade framställningen om räntegarantien, uppdagade deri inga betänkligheter, och beredningsutskottot icke heller, undantagandes frih. Skogman och bankdirektören Wallenberg, ty de reserverade sig mot utskottets bifallslörslag — och det var illa gjordt af dem, sade de friska viljorna, som drefvo på bifallet. Nämnde utskotts betänkande, uppsatt af sekreteraren d:r Rubenson, är, såsom allt hvad han författar, mästerligt skrifvet och fullt ötverensstämmande med de friska viljornas önskan, hvilka deremot alls icke kunna gilla de ofvannämnde reservanternas uttalanden. Hufvudstadspressen är naturligtvis icke heller i denna fråga enig, och å ömse sidor åberopas den rådande opinionen?. För räntegarantiens beviljande ha Aftonbladet, Dagbladet och Fäderneslandet uttalat sig; mot densamma Handelsoch Industritidningen, med mycken skärpa, och Dagbladet med moderation, men allvarligt. De två förstvämnda tidningarne anse Bergslagsbanan af yttersta