Göteborgsposten – 28 juni 1871, sida 2

som på det högsta hedrar den gamle statsmannen, bröt han stafven öfver en skatt, som han. under hela. sitt lif bekämpat. Han förklarade tillochmed, att han heldre ville låta republiken gå ad undas, än att samtycka till en inkoms ratt. Han medgaf icke denna skatt det aldra ringaste företräde, hvad Frankrike angick, utan skildrade med de mörkaste färger alla de olyckor, som den skulle åstadkomma. Ilan sade: Det skulle vara en olycksdiger illusion att tro, det inkomstskatten skall stärka statens kredit; den skulle tvärtom försvaga den. Jag fruktar ej att rent ut säga det franska folket, som jag under hela mitt Jif har tjenat, att denna skatt icke skulle inbringa något af, hvad man väntar sig af densamma. Det franska folket behöfver icke smickras, och det är alltför insigtsfullt tör att icke förstå, att när det gör den rike fattigare, gör det med detsamma sina egna hjelpkällor fattigare (bifall). Med våra samhällsförhållanden skulle inkomstskatten bli en oordningens skatt. Under starka bisallsrop från församlingen utvecklade han härpå, att denna skatt, af hvilken det nu göres så mycket väsen såsom en splitter ny upptäckt, icke är någonting annat än den gamla förmögenhetsskatten, som revolutionen kullkastat. IIvem skulle pålägga den? Kommunalråden? Men skulle väl någon tåla, att statens agenter toge sig före att kontrollera hans inkomster: En hvar skulle bli beskattad efter den inkomst, som hans fiender af agg tillade honom. Dertör motsatte han sig denna skatt, hvilken skulle vara en brandfackla och framkalla förvirring inom hela landet. Då man från venstern ropade: Det är en villfarelse, svarade Thiers: Ja, detta är nu eder åsigt, men icke min, och j tillåten mig väl att också ha min åsigt Jag förklarar, att jag aldrig skall kunna samtycka till denna inkomstskatt. Ordningens män måste veta, att jag aldrig skall smickra folkets passioner och att Jag heldre vill afstå från republiken, än att bifalla denna skatt. Det skulle vara fegt af mig, om jag icke här bestämdt förklarade, att jag aldrig vill knyta mitt namn till införandet af denna skatt, (långvarig rörelse). Härmed afslöts den allmänna diskussionen, och sammanträdet ajournerades kl. 7,10 o. m. Senare på aftonen hölls nytt sammanträde, hvarvid de enskilda paragraferna diskuterades, och resultatet blef, som bekant, att regeringens förslag enstämmigt antogs. I omröstningen deltogo 551 deputerade, och tillkännagifvandet af utgången helsades med bifallsrop. Det kan förefalla något underligt, att inkomstskatten är så godt som hatad i Prankrike, under det att den annorstädes sträfvar att allt mera bli grundvalen för hela beskattningssystemet. Anledningen härtill måste sökas deri, att inkomstskatten skulle i politiskt hänseende kunna bli farlig på grund al fransmännens rotfästade böjelse för att dritva alla teorier till ytterlighet. Infördes en inkomstskatt, skulle sålunda snart ett stort och högröstadt parti icke låta sig nöja med en sådan efter det engelska systemet, utan det skulle sordra en progressiv inkomstskatt, och från progression till progression skulle man komma till ett sormligt utplundringssystem, hvilket skulle ödelägga landet, genom att drifva alla kapitalister bort derifrån. Möjligt är äfven, att en förteckning öfver en hvars inkomst skulle af den ymniga skandalpressen i Frankrike begagnas till att upphetsa proletariatet emot dem, som vore lyckligast lottade. Så olika kunna nationallynnena vara. Här i landet t. ex. offentliggöra tidningarne skattelängderna efter inkomst, och ingen klasshatskhet uppstår deraf; de mindre väl lottade snarare glädjas öfver, än afundas, att de rika kunna bestrida så stor del af det allmännas kostnader, som de göra och hvilka komma just detta allmänna, de fattiga såväl som de rika till godo. Men svenska folket är också af ålder fritt, under det att det franska ännu icke i ett sekel egt denna njutning. Thiers tal om Frankrikes finansiela ställning har såväl inom som utom Frankrike väckt mycken tillfredsställelse. Dock finner Times af en punkt deri anledning till anmärkningar, neml. den, i hvilken Thiers förklarade, att han aldrig skulle samtycka till någon minskning i utgitterna för armåön och flottan. Det stora citybladet beskyllar honom med anledning häraf för att vilja börja från början och fortfarande låta Frankrike vara en skräck för Europa, i stället för att det skulle böja sitt hufvud i ödmjukhet. Thiers får vid detta tillfälle återigen höra att han begått det brottet ati skrifva Napoleon I:s historia, hvilket verk man snart vill i nästan lika hög grad som Napoleon III gifva skulden för Frankrikes olyckor. Det synes deremot oss, som att just de natiovala strängar, Thiers oupphörligt anslår, skola bättre än allt annat egna sig till att upplyfta det franska folket och stärka det under den kris, som det genomgår. Man hade förledt det till att med förakt se ned på sin här, men Thiers höjer denna åter i dess ögon och visar, att den ännu förtjenar dess beundran; för den och flottan skall det franska folket göra allt, hvad det förmår, emedan dess framtid onekligen till stor del beror deraf. Man tycker ej om det i England; och likväl bar man just der så stora skäl dertill. Det är naturligt, att Thiers derför icke är krigslysten, eller att han och öfriga fransmän vilja bringa nya oroligheter å bane, såsom