Göteborgsposten – 28 juni 1871, sida 2

sängen, klättrado upp på ena sängyelaren, hvarefter han äfven drog henne genom öppningen. De voro nu uppe under sjelsva hustaket, och Little högg enart ett stort hål i detta, hvarigenom de kommo upp på taket. Nu voro de nästan lika högt som Coventry i sitt träd, men huset skakade under det hans träd stod fast. I nästa hus hördes förtviflade rop af olyckliga vurelser, som ej sågo någon utväg till räddning. — Oh, sade Grace, rädda dem! — Nåväl, sade Henry, kom. De följde takrännen utefter till nästa hus. Little gjorde ett hål i taket och skulle just hoppa ner, då det hus de nyss lemnat störtade i spillror. — Oh ! Gud! utropade Little, turen kommer härnäst till detta hus; spring på till det sista. — Nej, Henry, jag vill hellre dö med er än lefva allena. Var ej rädd för mig. Rädda menniskorna. — Nåväl då, svarade Little, men hans röst darrade nu något. Han hoppade ner, högg hål i vindsgolfvet och ropade åt monniskorna nerinunder att räcka honom händerna. Det hördes högljudda rop af manliga och qvinnliga röster. — Mitt barn först, skrek en qvinna och höll upp ett barn som Little tog och räckte åt Grace. Little drog upp ytterligare fem personer. Grace hjelpte dem upp på hustaket och de sprungo vidare utefter takrännan till det sista huset utan att ens säga tack.