Göteborgsposten – 27 juni 1871, sida 2

Vi hafva förut påpekat den roll, som den franska qvinnan spelat i äfven den sista, kommunistiska revolutionen. Det berättas nu, att ett antal af ej mindre än 10,006 å 15,000 dylika qvinnor, idel parisiskor, skola deporteras. De underrättelser, som nu ingå, gitva äfven vid banden, att dessa qvinnor utvecklat ett passioneradt mod, en feberaktig våldsamhet, som är ett märkligt bidrag till revolutionens historia. Under det att i Paris ett stort antal af de manliga sångarne smögo ängsliga fram och många tillochmed kastade sig på knä på gatan, slogo sina armar kring soldaternas knän och bådo gråtande om sina lif vid åsynen af deras färdigredda graf, i hvilken den herrliga pingstsolen lyste så vänligt ned, gingo deremot alltid qvinnorna döden till mötes med den hjeltemodigaste hållning. En person var sjelf åsyna vittne till, huru en qvinna, med den blottade axeln söndersliten at en zouavsabel, med långt fladdrande hår och flammande ögon, hvilka för länge sedan brutit hvarje paktum med blyghet eller fruktan, under djup tystnad och endast med ett hånleende besvara de förbannelser, som den gapande hopen utstötte. Hennes ansigtsfärg förändrades icke det ringaste. Först då hon blott hade några få steg qvar till den plats, der hon skulle utandas sin sista suck, utropade la belle påtroleuss, såsom den boledsagande oificeren kallade henne: En avant, laches! En annan hade nedskjutit tvenne sergeanter och träffades af en kula midt i bjertat, då hon, med at krutrök nedsvärtadt ansigte — en furie från hjessan till fotabjället — bet af patronen för att ladda på nytt. En tredje stred bakom en barrikad, med ett dibarn bundet på