Göteborgsposten – 27 juni 1871, sida 1

naliteterna så pass berättigande, att en kommunal sjelfstyrelse tillåtes, men den fordrar att samtidigt på det rent politiska området en stark central enhet, representerad af ett för alla landsdelarne gemensamt parlament, förefinnes. Det var denna åsigt som främst i ordningen trädde till makten, och i fyra år lyckades det den Sehmerlingska ministören, partiets banerförare, att fasthålla sig vid rodret. Nivisteren och med den systemet aprängdes, när Ungrarne ihärdigt vägrade att eända sina representanter till helstatens riksdag. Den måste afträda och aflöstes al en federalistiskt sinnad minister, de -tre grefvarnes (Beleredi, Larisch och Mensdorff-Pouilly) minister. Afven mot dess program opponerade sig magyarerne. Federalismen will tilldela en sjeltständig organisation och särskilta reprooentantsörsamlingar åt alla de olika nationaliteterna, förbehällande åt den högsta centralmakten endast ledningen at diplomati, krigsväsende o. d. Men detta vore emot magyarernes intresse, ty inom Ungern upprepas i viss grad samma förhållande som inom monarkien, den österrikiska i sin helhet. Magyarerne utgöra väl pluraliteten inom förstnämnda land, men äro icke hela besolkningen, utan i denna ingå slaver och tyskar i särdeles stort antal. Erkändes nu de slaviska fordringarne vara berättigade utom Ungerns gränser, måste de också anses vara det ivom dem, och landets atatlsrättsliga enhet ekulle då snart blifva sprängd. Magyarerne erhöllo de tyska centralisterna till bundsförvandter, det Mensdorffska kabinettet förlorade sin prestige i följd at det olyckliga kriget med Preussen år 1866, och det blet således lätt tör de ofvannämnda allierade att störta dewuta och dess system. En bland Europas mest framstående statsmän, den forne sachsiske ministern, gretve v. Beust, hvilken trädt i österrikisk statstjenst, fick nu i uppdrag att reda den trassliga härfvan. Han höjde djerft dualismens? fana, Monarkien indelades i tvenne hälfter: den transleithanska (Ungern) och den cisleithanska (de öfriga landsdelarne, öfver hvilka det tyska Österrike skulle ega ett slags primat). Sjeltva den förbundsakt, som eammansluter de båda rikshälfterna, är synnerligen märkvärdig och utgör ett bevis för att vår tid vet att skapa nya former för nya statsrättsliga bebof. Den var ock ett välberäknadt diplomatiskt schackdrag, ty magyarerna, de forna fienderna, blefvo nu genom gemensamhet i intresse med afseende på slavernas anspråk trogna bundsförvanter. Men Ungerns sjelfständiga ställning förorsakade ock att kampen inom ÅRiksrädet(den cisleithanska riksförsamlingen) måste föras af tyskarne ensamme, och här var detnu Czecherne (Böhmarne), hvilka började med framgång spela samma roll som magyarerr e på sin tid utfört inom helstateriksdagen. Deras representanter insunno s g icke i Riksrådet, och härigenom sprävgdes den liberalt, men mycket tyskt sinnade s. k. borgoreministöron (Giskra, UHerbet, Hasner m. tl.). pbess esterföljare, kabinettet Potocki, blef oaktadt ein förmedlande karakter icke mera lyckligt och måste snart alträda samt aflöstes at en rent federalistisk ministör, den ännu qvarsittande ministeren Hohenwart. Det är nu tyskarnes tur att utgöra oppositionen, och hvad som gör detta skådespel särskilt egendomligt är att oppositionen är majoritet inom riksförsamlingen, men ändock ej förmår genomdrifva sin vilja. Förklaringen bärtill ligger i den omständigheten att befolkningens flertal står på riksdagsminoritetens sida, och stödande sig härpå kan ministören med lugn åse de misstroendevota, som slungas emot henne at folkförsamlingen. Tydligt är likväl att ställningen är i längsen ohållbar. Förr eller senare måste byggraden ramla, men af intresse är alt skåda de ansträngningar som den menskliga uppåatingssörmägan gör för att förekomma dess tall. Sannolikt är ock att upplösningen icke kan örsiggå utan att skakningar skola sörnimmas vår verldsdels alla fogningar. Det är aamandet med panslavismen, som gör Czecherne å särskilt farliga för hela det österrikiska äldet och som förmodligen förmåttkabinettet Iohenwart att göra sina första federalistiska oncessionor icke åt dem, men åt de emot anslavismen fientliga polackarze i Galizien. anslavism betyder nemligen här förbund med tlandet, med Ryssland — och möjligt är ati et blir på Ungerns slätter som den öfveriodiga ungryska politiken skall utkämpa sin örsta strid med den civiliserade delen uf uropa.