Göteborgsposten – 27 juni 1871, sida 1

Göteborg d. 27 Juni 1871. På den yttre politikens fält har under låog tid det allmänna intresset varit så uteslutande fästadt vid det storartade men sorgliga skådespel, som upplörts i Frankrike, att de intressanta tilldragelser som försiggå inom en annan trakt at vår verldsdel, nemligen inom den österrikiskt-ungerska monarkien, icke törmått tillvinna sig den uppmärksamhet, hvilken annars utan tviivel skulle blifvit dem till del. Det är visserligen ej blodiga strider på lit och död mot utländska fiender eller egna medborgare som här utkämpats, men en strid har dock äfven här förts, hvilken fastän oblodig, hvältt sig kring de högsta föremål. Hvad eom i politiskt hänseende mest utmärker vår tid: brytningen mellan den historiska rättens och nationalitetens grundsatser, mellan traditionerna från den absoluta monarkiens dagar och det gryende folkväldet, har ingenstädes så märkbart tramträdt som i Österrike, och detta at helt naturliga skäl. Ur kriget mot den sorste Napoleon framgick Österrike sammansatt till land och folk på ett sält, som innefattade en bjert motsats ull vår tids fordran om att hvarje stat skall hvila på en folkindividualitet säsom sin naturliga grundval. De folk som lydde under österrikiska kejsarens spira utgjordes af följande brokiga blandning: tyskar, italienare, magyarer, czeker, slovaker, slovener, polacker, ruthener, kroater, servier, dakoromaner m. il, för att ej tala om dem, som utan något sjelfständigt begränsadt landområde i stort antal bygga och bo inom det stora riket: judar, armenier, zigenare m. fl. Denia massa af olikartade beståndsdelar lät sig någorlunda sammanhållas, så länge folken tördrogo att låta sig ledas i enväldets band. Men knappt hade år 1848 den revolutionära gnistan blifvit tizd inom vår verldsdel, förrän äfven innebyggarne inom den österrikieka monarkien började skaka på sina fjettrar, hår så mycket tyngre att bära som de för flertalet kändes såsom pålagda af en främmande nationalitet. Både det italienska och det ungerska upproret qvätdes emellertid i blod, och i ännu ett decenmum lyckades det för de förenade politiskt och religiost-reaktionära partierna ur alla monarkiens kronländer alt till det yttre sammanhålla en statsbyggnad, som i verkligheten var undergräld. Iandelserna under 1859 skulle törst lägga byggnadens murkenhet och odugligheten hos det system, hvilket var amnadt att upprätthålla densamma, i dagen. Den arme, som utgjorde österrikiska folkets stolthet. krossades vid Magenta och Solserino, och i Villavrancafreden måste Österrike genom afträdandet af Lombardiet indirekt erkänna giltigheten af nationalitets-grundsatsen. Ty nekas kan icke att i denna egde Italien och dess bundsförvandt enda berättigandet för det krig, hvarmed de hemsökt Osterrike. Men utom otillörlitligheten at det stöd, hvarpå landet hitills hufvudsakligen litat, nemligen dess miliära makt, ådagalade detta ärets tilldragelser att Österrike i polit skt hänseende stod alldees isoleradt. Förhållandet med Ryssland viade sig fortfarande vara lika spändt som det örut varit sedan Orientaliska kriget, och tälfan med Preussen om primatet inom Tyskand förhindrade närmandet till detta lana. Omständigheterna hänvisade således kejarestaten att söka stärka sin politiska ställing genom att väl ordna sina inpre förhållanlen. Man måste bryta med det klerikaltbsolutistiska system, som dittills följts, och lå in på konstitutionalismens bana. Men naionalitetens grundsats spelade också in och urdrade att afseende vid honom skulle fästas, ch nu börjar den systemvexling, de försök ned nya statsrättsliga former, som gifvit åt )sterrikes inre historia under de senare åren tt så egendomligt utseende. Centralism, dualism, federalism ro ord, som ofta hörts under de senaste rens parlamentariska strider inom denna honarki och beteckna de olika utvägar man llgripit för att lösa problemet. Centralisven vill väl tillerkånna de särskilta natio