Göteborgsposten – 26 juni 1871, sida 2

Notre-Dame kyrkan i Paris tyckes — ekrifver en korrespondent — med knapp nöd ha undgått förstörelsen, och det rykte som spred sig att man satt eld derpå var ej utan grund. Kyrkan räddades endast genom det uppoffrande mod som läkarne i det närliggande Hötel Dieu utvecklade. Omkring kl. 3 på morgonen d. 24 Maj väcktes hr Hanot, den läkare som hade vakten i väntningsrummet, at ett häftigt buller. Tunnor rullades genom en öppning i en närliggande barrikad till den öppna plats som är belägen mellan hospitalet och katedralen, och en löjtnant vid nationalgardet begärde i spetsen tör en beväpnad hop vid porten, att man skulle förse honom med borr, låssmedsverkttyg och ett ljus. De ämnade sätta eld på Notre Dame. Direktören tör Hötel Dieu esterakickades; han tillkännagaf att det fanns niohundra ejuka och sårade i hospitalet, och att förstörandet af den ena byggnaden nödvändigt skulle medföra förstörandet af den andre, Ufter ett långt och häftigt samtal med officern beviljades ett uppekof, man hänskot frågan till välfärdskomiten och ett löfto gass att katedralen ej skulle antändas förrän man haft tid att flytta undan do sjuka. Omkring kl. elfva på förmiddagen antändes dock katedralen, och rök kom ut ur ett af fönstren. De sex hospitalaläkarne förvägrades att begagna brandsprutorna, men sedan de samlat ihop en mängd qvinnor och barn begåfvo de sig till katedralen; röken var så tjock och qvärvande, att de voro nära att drifvas tillbaka, men med tillhjelp af en brandkarl, som i trots af kommunisternas förbud lemnade dem handräckning, hunno de till el