Göteborgsposten – 23 juni 1871, sida 1

vande, hvarur vi ta oss friheten anföra söljande: . Undertecknad torde härmed vördsammast få erinra resp. utställare och öfrige besökande vid nu instundande landtbruksmöte härstädes, att jag för samma ändamål har kommit till det resultat, nämligen: att jag åtager mig anskaffa resp. resande billiga och bekväma rum och våningar under landtbruksmötets pågående, då antagligen, under förmodan, minst omkring 20,000 personer komma utt besöka Göteborg under denna tid, och säkerligen svårighet kommer att uppstå för erhållande af rum, då alla hoteller och till största delen privata boningar på så sätt komma att tagas i anspråk, det alltså vore en lättnad för dem, som vill anförtro sig till undertecknad att erhålla billiga och bekväma lägenheter genom en högst obetydlig provision till undertecknad; och skall all möda blifva ospard för att så mycket som möjligt gå resp. rekvirenters önskningar till mötes genom anskafrandet af billiga och bekväma rum till huru stort antal som önskas. Till följd häraf har jag ölverenskommit med flertalet af stadens invånare, att välvilligt och till de mest facila pris upplåta sina bekvämligheter för abonnement till resp. resande. Anmälningar böra ske ju iörr desto heldre, med närslutande af porto, som besvaras per omgående. Göteborg etc. På samma gång vi skänka vårt erkännande åt det diplomatiska i uttrycket: antagligen, under förmodan, minst omkring beundra vi den slorsinta generositet som utsäeter sig att per omgående besvara — portot. En personalkännedom, som omfattar flertalet af stadens innevånare, torde älven vara någonting noch nie dagewesenes. Sällskapet Göta Par Bricol firade sistl. Lördag sin sommarhögtidsdag å Lorensberg med sedvanliga ceremonier inom och utom ordenslokalen. Bland de senare intog sången nedanför Wadmansbysten som vanligt ett framstående rum. äfven i år göt aftonsolen sitt guld öfver den glade sångarens lagerkrönta hjessa, i trädens kronor qvittrade några småsåglar gladt ned i brödrahymnen, ingenting störde det hela — med undantag at gevärsskotten från skarpskyttekårens skjutbana. Vi beröra här ett ämne, hvaröfver klagan vid mångfaldiga tillfällen anförts, både skrittligen och muntligen. Det ligger i sakens natur, att då skarpskyttekärens medlemmar nöstan uteslutande utgöras af personer, hvilka för uppöfvandet af skjutfärdigheten ej kunna disponera andra timmar på dagen än, oberäknadt morgonstunderna, just dem, då Lorensberg är mest besökt: middagar och aftnar, ingen förnuftig menniska funnit underligt att just dessa timmar blifva valda. Men en annan fråga blir den, om icke en lämpligare plats för skjutbanan skulle kunna anskaffas. Olägenheterna af den nuvarande platsen äro alluör stora att här behöfva påpekas; vi veta för öfrigt att vi i denna fråga ba damerna på vår sida och — vverlden (värden?) vill, hvad qvinnan vill. Sluten er tillsammans mina damer, till ett trofast förbund och förbjuden t. ex. helt enkelt edra männer, fästmän, bröder och kusiner att — nu kommer komplottens kärna — att teckna ett enda öre på den förbindlige och listige öfverbefälhafvarens hemliga dokumenter, — man och han förstår nog hvad vi mena — förrän han lofvat att förlägga skjutpaviljongen så långt som —möjligt från Lorensberg. Enighet ger styrkaoch i det här fallet åtminstone borde ni för ovanlighetens skull, kunna vara eniga, för att en gång, ehuru tillhörande det svagare könet, visa er riktigt starka! Bland notabla resande, som nyligen paseerat vår stad, lärer ha betunmt sig den ryktbare vetenskapsmannen Du Caillu, Gorillans upptäckare, stadd på resa till Avasaxa för att beskåda midnattssolen. Posito nu, att det går illa tör honom, att midnattssolen höljer sig i moln, så att han ej får sigte på henne, hvad mera, deruppe bland de många resande originalerna, Albionssönerna inberäknade, skall han utan tvifvel påträffa mer än ett menniskoexemplar, egnadt att påminna honom om det intressanta djurspecies, som ban presenterat för en förvånad verld. Enligt Darwins teori äro vi ju för resten förädlade apor allesammans. Åttaporna emellertid understundom äro bra mycket förståndigare än vi, det lärer oss en sann händelse från zoologiske trädgården i Hamburg. Föreståndaren tör nämnde mrättning hade funnit att babianerna med begärlighet ej blott rökte tobak utan äfven förfriskade sig med tö, kaffe och spirituosa, om de kunde komma åt. En vacker dag beslöt han att ge dem ett bastant rus. Så skedde. Babianerna gjorde det ena glädjeskrattet efter detandra, satte de fyllda buteljerna för munnen, drucko ur dem i ett par drag, blefvo rusiga, tokiga, vilda och somnade slutligen ifrån alltsammans, alldeles som ... som de forädlade. Morgonen derpå erbjöd deres bur en högligen lustig anblick. Skamflata och sörlägna vankade de omkring från dot ena hör