Göteborgsposten – 23 juni 1871, sida 1

En farlig uppståndelse var det i den gamla vedboden; ett pipande och gnisslande, som när stormen en kulen höstafton sar genom tackel och tåg på en anspråkslös Wenerskuta. De voro alla törsamlade kring ett stort bröd, som en af den lilla kommunens spejare nyss påträffat, ej i skafferiet eller visthuset, nej, midt i vedboden, ej några halfätna brödkanter, en ordentlig kaka var det. Den bar köksan tappat, den slarfvan, insivuerade en liten en, satte sig på bakbenen och kastade en slug blick kring församlingen, -hon var nyss här efter ved, tör herrskapets räkning tror ni kanske, jo pytt också, nej, berrskapet borta och badar — hå hå, ja ja, det syns nog i skafferiet! — hon skulle värma vatten till toddy åt kusken, ni vet den der långa räkeln, som häromdagen höll på att trampa ihjäl min lilla Malla .... Malla, mitt barn, låt bli kakan ... de stora först, ce små sen .... men kunde vi nu inte få börja kalaset: — Kör (ur Frihetsbröderna): Ge oss lite bröd, ge oss lite bröd! — Ordföranden (en imponerande gestalt, stor som en kattunge, småler fryntligt och blottar ett par bländhvita, sortärliga tandrader): Jo, visst, mes enfants, allons souper ! Starkt bifall och skaran är just färdig att kasta sig öfver läckerheten, då i detsamma en gäll hvissling höres från ett hörn af vedboden. Alla lyssna. En röst: Det är han, det är doktor Astolf, han varnar oss! Hvad skall det betyda: En smidig figur i svart skinande pels kilar fram och utropar: Halt olycklige! Aten ej en bit af det der brödet! Det är förgiftadt, litstarligt, arseniksyrligt, det är den bofven Kellberg, som bakat det .. — Ett skri af fasa ljudar i vedbodens mörka gömma. Lilla Malla, eom med sin vanliga glupskhet redan varit framme och nafsat til sig en bit, faller baklänges, vänder ut och in på ögonen och tår konvulsioner. AÄAllmän törskräckelse. Rop af: motgift, motgift, spring i skafteriet efter mjölk! En röst: Finns inte en tår mjölk! Kusken dricker aldrig mjölk, bara konjak och punsch! Doktor Astolf (med vigtig min): Gör detsamma, det är också motgilt! Skaffa hit två fingerborgar konjak, Godard, det är den basta! Ordföranden (som sutit tyst under hela tumultet, upphätver nu sin röst och ropar): Stilla, gubbar! Bebölfs inget motgift! Det är humbug alltsammans. Jag hittade just i morse,