Göteborgsposten – 22 juni 1871, sida 1

——— 2— —— —U——ä——— medhinna under det andra svenska fornforskaremöte, som i dag kommer att härstädes öppnas. Antagligen skola Göteborgs innevånare med intresse följa den utsträckning, det arbete och det gagn som svenska fornminnesföreningen har för afsigt befrämja till fromma för fäderneslandets historiska minnens helgd, enär det var vid Konstnärsmötet i Göteborg 1869 som första impulsen gafs till bildandet af den förening, hvars andra årsmöte nu är för handen. Örebro, den gamla staden i hjertat af Svea land, hvilken i år blifvit vald till mötesplats för fornminnesföreningens medlemmar, är en af våra äldsta städer, om hvars tillvaro gamla handlingar ha att förtälja ända från 1100-talet; stadens historia i äldre tider sammanfaller med slottets historia, och om stenarne i den gamla borgen ej voro stumma, skulle de kunna tälja mången saga om Engelbrekt och hans kraftiga odalmän, Sturarnes ridderlighet, Gustaf Erikssons fosterländska sinnelag, Carl IX:s kraft och Car! Filips ungdomliga kärleks drömmar. Det är meningen att imorgon besöka detta gamla slott, och jag skall då tillåta mig återkomma till de historiska tilldragelser som der timat. Staden gör nu ett det angenämaste intryck på åskådaren, och synnerligast platsen framför den gamla kyrkan, med Engelbrekts vackra bildstod och rådhuset, hvars arkitektur påminner om de motsvarande byggnaderna uti Flanderns gamla städer. Nägra och tretio medlemmar af fornminnesförepingen från skilda delar af riket samt 2:ne finnar hafva anmält sig för deltagande i mötet och de flesta anlände under gårdagen, emottagne af åtskilliga af värdarne på det älskvärda sätt man är van finna hos Svearne, och hvilket gör, att främlingens hjerta blir lika mycket smekt som hans förstånd blir uppbygdt. För alla resenärerna var inqvartering anordnad hos stadens framstående medborgare, och det är en glad pligt att meddela, det gästfrihetens älskliga behag äro lika odlade i Engelbrekts bygd, som de i fjor visade sig i Wärends blomsterrika nejder. Värdarne, hvilka ej sparat någon möda att på det mest förekommande sätt gå resenärerna tillhanda och bereda dem det angenämaste emottagande äro: kontraktsprosten d:r Gumalius, häradsh. Stenberg, borgmäst. Wikander, kammarh. frih. Djurklou, d:r Hofberg, rektor Strömberg, trafikchef Agrelius, fabr. Elgerus, frih. D. Hermelin, mag. Fernqvist och handl. Forsberg. Före mötets början gjordes en liten promenad i staden och dess grönskande omnejd, hvarvid en leende holme beskådades, i hvars midt en obelisk reser sig såsom minne af denna lustgårds förskönare 1817 landsh. grefve N. Gyldenstolpe, vidare besågs den koja, hvaruti Olaus och Laurentius Petri föddes; stommen är ännu densamma, men den yttre beklädnaden är nu ny och grönmålad. Framför det Karolinska läroverket uti hvars solennitetssal mötets förhandlingar skola ega rum, reser sig en obelisk till bröderna Petris minne. Kl. 10 f. m. besteg Engelbrektsskalden d:r Gumelius, tribunen, helsade främlingarne välkomna, och förklarande det andra svenska fornforskaremöte öppnadt hvarefter han anmodade fornminnesföreningens närvarande medlemmar att utse ordförande etc. Fornminnesföreningens sekreterare, lekt. Linder föreslog då, sedan han anmält att föreningens, ordin. såväl ordförande, som vice ordförande blifvit törhindrade tillstädeskomma, att mötet måtte till orförande utse Örebro läns höfding, frih. Åkerhjelm, hvilket val skedde med acklamation. Till vice ordförande valdes d:r Gumelius och såsom sekreterare anmodades lekt. Linder och d:r Hofberg att fungera. Diskussionen öppnades nu öfver den 1:sta frägan, Huru bör en samverkan dels emellan de särskilda fornminnesföreningarne i landskapen, dels emellan dessa och Svenska fornminnesföreningen kunna ordnas på ett sätt, som gör denna samverkan fruktbringande och tryggar föreningens bestånd ? Åsigterna om denna frägas nöjaktiga lösning voro temligen delade. Man framhöll å ena sidan fördelarne af provinsföreningarnes nära anslutning till svenska fornminnesföreningen, att då handlingar, hvilka voro afsedda till införande uti de smärre föreningarnes tidskritter, måtte sålunda affattas att de lämpade sig för erhållande af plats i den större tidskriften, på det att, så att säga, provincialismen skulle uppgå i sjelfva den generala forskningen, enär det för forskaren ej båtar mycket att t. ex. vara uteslutande nerking, nej, han bör betrakta sig och sin vetenskap såsom svensk. På denna grund föreslogs tillsättandet af en komite, bestående af delegerade från de olika provinsföreningarne, att sammanträda i Stockholm för öfverläggning om det lämpliga sambandet alla föreningarne emellan, och för att af de nu i skilda grupper spridda sträfvandena göra ett gemensamt helt. Ju längre man dröjer med anslutningen till den stora föreningen, desto större svårigheter möta för denna plans realiserande. Å andra sidan deremot, ansåg man åvägabringandet af en sådan komit möta stora svårigheter, om den ens kunde åstadkommas. Dessutom vore en plan som ginge ut på att Svenska fornminnesföreningen skulle slå under sig de smärre provinsföreningarne snarare skadlig än gagnelig, enär det är ett faktum, dels att verksamheten i en vetenskaplig angelägenhet bör vara fullkomligt fri och utan band, för att kunna harmoniskt utveckla sig, och dels att det för hvarje särskildt landskap är af största vigt att de antiqvariska studierna och samlingarne från orten idkas och vårdas i deras hembyggd. Provinsföreningarnes uppgift är en, Svenska fornminnesföreningens en annan. Slutligen beslutade mötet, såsom svar å denna fråga uttala den åsigt att det borde hänskjutas till Svenska fornminnesföreningens styrelse att ur den diskussion, som i denna fråga egt rum, söka emottaga intryck om den lämpligaste åtgärds vidtagande för frågans praktiska lösning. I diskussionen deltogo, som förut pr telegraf omnämnts följande hrr: frib:e Djurklou och Hermelin, ingen. Bergstrand, prof. Mandelgren, aman. Eichhorn, lekt. Blomstrand, d:re Gumelius, Granlund och Montelius, dir. Södling och rekt. Wiberg. 2:dra frågan: Har K. Maj:ts förordning om forntida minnesmärkens fredande och bevarande af d. 29 November 1867 kraftigare än äldre lagstadganden främjat det åsyftade ändamålet; och har ej erfarenheten redan ådagalagt, att några ändringar i de föreskrifter och bestämmelser, som afse våra fornlemninoarg skvan knnna vara at hahafuet nålalla