Göteborgsposten – 21 juni 1871, sida 2

C1 114 0 0 Rv urstar och öfriga stora härförare, våra bröder i den tora striden för Tysklands; ära och rätt egna vi är stads sestliga utsmyckande, värt erkännande, eder, beröm och tacksägelse. De hjeltar, som falit i striden ha i Tysklands historia beredt sig en vansklig heder. De tårar, som krigets ofter afpresat deras slägtingar och vänner, de skola ånyo berukta fosterlandskärleken, de skola — så hoppas vi — förvandlas i glädjetårar öfver den lycka, som Tyskand tillkämpat sig, skola tjena till frid och välfärd för alla menniskor. På samma gång som vi troget vakta de af Gud oss skänkta, men af en roflysten fiende frånröfvade gränser, på samma gång vilja vi för alla grannfolk vara goda grannar och med dem kämpa mensklighetens värdiga kamp för jemnbördighet i vetenskap, konst och industri Man ser att det oupphörligt är treden och dess välsignelser, som lotprisas. Det är samma grundton, som genomgår hela Berlin. I alla inskriptioner tackar man Gud för freden och under den stora illuminationen intågsdagen hvimlade gatorna af pojkar, som för en silbergroschen sålde kulörta lyktor, fastsatta på en käpp och med inskrilt: ätom oss bedja Gud om en evig fred! Kl. omkring 124 var defileringen tillända. En del af kavalleriet och fotfolket marscherade in i Lustgarten och bildade der en stor fyrkant omkring Friedrich Wilhelm III:s monument, hvars högtidliga aftäckning nu skulle försiggå. Kejsaren med svit infann sig, helsade på trupperna och tog plats å en tribun i närheten af fontänen, derpå anlände kejsarinnan, prinsessorna och de främmande furstliga damerna. Trumman rördes som signal till bön och alla de närvarande blottade sina hufvudon. Fältprosten Yhielen höll derpå ett tal, hvarpå följde en kort bön och nu föll på en vink af kejsaren täckelset och Friedrich Wilhelm III:s ryttarestaty visade sig för allas blickar. Trupperna skyldrade gevär och hurrade, musiken föll in, klockorna ringde och kanonerna dundrade. Kl. 25 var festligheten slut och truppernas mottagande i privata kretsar egde nu rum öfver allt inom staden. Aftonens illumination var anordnad med större smak än som eljest brukar vara fallet i Berlin. Då trupperna på o. m. hade spridt sig rundtomkring i staden och de olika korporationer, som med musik och gillesfanor ströfvat omkring på gatorna, ändtligen kände sig tillräckligt trötta och nerdammade, började kyrkoklockorna åter ringa och i alla stadens utkanter gafs kanonsalut. Detta var antändningssignalen och efterhand, alt som mörkret föll på, förvandlades hela Berlin till ett enda stort ljushaf. Och detta ej blott vid via triumphalis samt de större hufvudgatorna, älven i stadens mindre fashionabla qvarter bade man illuminerat, och jag kunde mycket väl räkna alla de fönster, som icke voro upplysta. Der man ej haft råd att slösa med någon splendid eklärering, hade man dock genom en eller flera rader talgljus gilvit sitt bidrag till festens förherrligande. Jag såg blott ett enda hus, som var fullkomligt mörkt med tillbommade fönster, men åsynen af detta grep mig allramest — det var Benedettis ministerhötel! Unter den Linden var naturligtvis den plats, som strålade i största glans och isynnerhet var ingången till denna Berlins största och elegantaste promenad, Brandenburger-Thor, illuminerad med ett glänsande öfverdåd. Tusentals gaslågor, bildande kejsarkronor, örnar, namnchiffer o. 8 v., blandade sig med flammande facklor, som voro anbragta öfver porten och åstadkommo ett intryck, som om det hela stått i ljusan låga. Härtill kommo i hvarje minut antända blå bengaliska eldar, som kastade ett fantastiskt skimmer öfver de brokiga menniskomassorna, öfver de på platsen uppresta äreportarne och monumenterna samt öfver den stora röda, guldbroderade baldakinen, under hvilken kejsaren stannade, då de unga flickorna räckte honom lagerkransen. Men mest strålande af alltsammans, ännu präktigare än de tusentals raketer, som smattrade genom luften från portens fronton, var den elektriska måne, som man hade lyckats anbringa så illusoriskt att det verkligen såg ut, som om den suttit på den mörkblå, stjernbesatta himlen. Långt ner öfver hela Unter den Linden kastade den sin blåaktiga strålglans, som blandade sig med det mera blygsamma skenet från tusentals kulörta lampor, gaslågor, pelare, örnar, kronor och transparenter. Dessa sistnämnda voro isynnerhet mycket talrika. Bilder från kriget och af truppernas uttåg och hemvändande, porträtter af kejsaren, prinsarne och generalerna, men först och sist en oändlig härskara af inskriptioner och verser, skimrande i transparent belysning från nästan hvartenda hus. Jag har glömt detaljerna och uttrycken i dessa utbrott af tysk glädje, men det som dock synes mig förtjena en viss uppmärksamhet är att det öfvervägande flertalet af inskriptionerna varierade temat om den tyska enigheten. Man är eller har åtminstone före det fransk-tyska kriget varit ulltsör böjd att handskas på ett nog lätt marör med verkligheten och svärmat för att slå bort allt, som kunnat förefalla obehagligt i politiskt hänseende, med ett dvickt skämt. Faran af er dylik ovana har på ett eklatant sätt visat sig ifråga om la commune i Paris och dei torde derföre vara på tiden att man lade bort denn: olyckliga svaghetssynd. Det senaste krige har i sjelfva verket inom hela Tyskland väck en stark enhetskänsla och man märker tyd ligast här i Berlin, att den hvilar på en allt för dinn ernna för att kunna blåsas bort met tt en