Göteborgsposten – 21 juni 1871, sida 2

OHUIHALTRIIACICUII 1 p7 10 Liverpools. d. Å dagens Bomullsmarknad J det msattes 18,000 bal. vid fast mening; Middl. Upl. Be he de me Ur dagens krönika. de Segerintäget i Berlin. frit Det stora intåget har egt rum, hela Berin har varit på benen för att helsa sin glorSon vyrdige kejsare, hans tappra generaler och må de djupa lederna. En sådan händelse Jan faller billigtvis inom ramen af dagens kröko nika, hvarföre vi i dag annektera en De smula på vår utrikesministers område och till våra läsares uppbyggelse meddela följande utdrag ur anteckningar gjorda af ett ögonvittne, köpenhamnstidningen Dagens Nyheders specielle korrespondent, Paul Pry, under hvilken pseudonym vid halft misstänka döljer sig tidningens egen utgifvare, den bekante berättaren Robert Watt. Vi förbigå beskrifningen på utsmyckningen al via triwmphalis, förut meddelad i G.-P. under rubriken Från Utlandet, för att uteslutande fästa oss vid hvad Paul Pry har att förtälja om sjelfva intåget: Kl. 11 på f. m. Fredagen d. 16 d:s började kyrkoklockorna ringa till tecken af att intåget började. Solen sken brinnande het, berlinarnes bopp om godt väder hade gått i fullbordan och -der Kaiserkönig — som min värd uttryckte sig — veia ganz wunderliches I a; Gläck gehabt. När hans föregångare haft parad var det alltid regnväder, men der Greise synes ha fått permanent privilegium på strålande solsken. Himlen hade förut i fjorton dagar varit mulen och grå, men på intågsdagen kunde man ej upptäcka en enda molntapp på himlen. Från de otaliga läktarne höres ett oupphörligt buller och hurrande. Fina, putsade och uppsträckta marschera soldaterna genom gatorna under ett starkt blomsterregn och ett enda omätligt jubel i brokiga uniformer och alla, ända upp från kejsaren ner till den simple soldaten, smyckade med lagerkransar, svängande med hufvudbonaderna och sjelfva jublande med full hals, när de från någon läktare eller tät grupp af beundrare helsas med hurrarop. Öfverallt, i fönsterna, på taken, i träden, var det alldeles svart af menniskor, ja, till och med på toppen at Fredrik den stores staty hade en djerf pys valt sig plats. Han satt alldeles uppe på den gamle Fritzs trekantiga hatt och såg i fågelperspektiv ned på den nye preussiske hjeltefursten och de 42,000 braven Truppen, som hade samlat sig omkring honom. Förmodligen företöll honom det hela mycket imponorande. Och man kan ej heller förneka att dessa oöfverskådliga massor at guldstrålande uniformer och i selen blänkande bajonetter och lansspetsar göra ett mäktigt intryck; i sjelfva verket skulle det också vara ganska eget om Berlins innevånare vid detta tillfälle ej summe i ett hat af förtjusning, om damerna ej hade dubbelt bruk för sina näsdukar: att vifta med dem till de segerrika soldaterna och att begagna dem till att aftorka de tårar, hvilka jeg — utan öfverdrift sagdt — såg i mer än en vacker, urg qvinnas öga. Klockan 11 började, som sagdt, kyrkoklockorna; att ringa och trupperna drogo in genom den s. k. Hallesche Thor, hvarest en kolossal staty af Berolina, Berlins skyddsgudinna, var den första dekoration, som mötte de intågande soldaternas ögon. De drogo så längs Königsgrätzerstrasse till Brandenbur: ger-Thor och framåt Unter den Linden till slottsplatsen. I spetsen för tåget red der alte Vater Wrangel, en i Berlin ytterst populär personlighet, som också mottogs med stormande välkomstrop. Så kommo en mängd af senaste krigets korysser, såsom Blumenthal, Podbielski, Sliekler. Kamecke. Werder, Tirehbach med flera och derefter de tre ugtörsta: Bismarck, Roon och Moltke. Äskådarne hade länge otåligt väntat på dessa tre män och tagit många at officerarne i den förutridande generalstaben för dem, men då man så slutligen hörde: Da ist der Bismarck, da ist der Kaiser — kejsaren följde nemligen alldeles hack i häl efter sina grundpelare — dallrade luften af ett oändligt jubel. Kejsaren helsade åt alla sidor, men Bismarck och Moltke redo lika styfva och stela som vanligt. Hurraropen fortsättas in infinitum, ty nu följa kronprinsen, prins Friedrich Carl, kron prinsen at Sachsen, regementsmusiken och -der Fabnenwald (81 eröfrade franska fanor, standarer och örnar) samt hela den oändliga raden af trupper, först de två gardesinfanteridivisionerna, så gardeskavalleri och artilleri in pleno samt af de öfriga vapenslagen delegerade från hvarje bataljon. Alla buro lagerkransar af papper på pickelhufvorna eller på ulanlansarne, alla sjöngo de och jublade. I sa kejsar-konungens svit red äfven den österriukiske tältmarskalken Gablena. i Då tåget på sin väg hunnit till Brandenaf burger-Tnor mottogs det af en fruntimmers0. deputation, ovanligt nog ej klädd i hvitt utan au I i stålgrått siden. Den antördes af träulein ro Bleser, som bar en hvit guldbroderad sidenidyna med gyllene fransar, på hvilken den na lagerkrans låg, som hon i de unga damernas namn skulle otverlemna åt kejsaren. Då den tillväxande jubelstormen förkunnade att aider Biegesgreis var i anmarsch, spatserade hon omgifven af sin qvinliga hedersvakt ner från den läktare, hvarpå de stått A2 ÖÄ halt långgamt keisarens häst.