Göteborgsposten – 21 juni 1871, sida 1

På morgonen frågade han Jael om han fingo tala med henne enskildt. — Hvarför icke? sade hon lugnt. De togo sig en promenad i trädgården. ! — Jag försökte att få säga er ett par ord i går, men ni var så upptagen med dender sprätten. — Han är ett ganska angenämt sällskap. i — Jag minns en tid då jag var ett lika godt; men det är ej så lätt att glamma då man har ett brustet bjerta. — Det är sannt. Var god kom till ämnet och säg hvad ni nu önskar af mig. Detta yttrades i en så underlig ton, att Henry blef helt modsålld. Han tvekade ott ögonblick och yttrade derefter: — lur är det fatt med er? Ert sätt mot mig är alldeles förändradt. Det ligger något så kallt och strängt deri; jag börjar frukta att jag tröttat ut min vän lika väl som förlorat min kärlek; om så är, så säg det rent ut, och jag skall ej tränga mig på er med mina sorger. Det låg en sorgsenhet i den ton hvari han yttrade detta som tycktes i någon mån röra Juel. — Mr Henry, sado hon, jag vill vara uppriktig mot er. Jag kan ej förlåta att ni dender natten lomnade fabriken utan att säga ett ord till mig, och om ni tänker på hvad jag gjorde för er innan ni behandlade mig så — ni skall aldrig få veta hvad jag led, åtminstone hoppas jag det — nej, jag har försökt att förlåta er, ty om ni felat har ni också lidit, men jag kan det ej. Jag skall aldrig förlåta er så länge jag lefver,