Göteborgsposten – 19 juni 1871, sida 2

på konstresa till Kristiania och fru Strandberg samt hrr Uddman, Ambrosi, IIåkansson och Olsson till Gefle. — Hr Elmlund afreser om Onsdag till Italien, der ihan för sin helsas återställande ämnar tillbringa tre månader. — lir Weiss, som nu lemnat k. teatern, beger sig innan kort till Leipzig, der han erhållit engagement som förste basbufto. Från Utlandet. Vid franska nationalförsamlingens sammanträde d. 13 d:s beslöt man, som bekant, att nedsätta en undersökningskomitå rörande den nationala försvarsregeringens handlingar. Vi meddela ett referat häröfver: Hr Lorgeril, som framkallat förslaget, sade sig vara lifvad af kärlek till sitt lands heder och önska icke att prejudicera frägan. Hr Le Pere förordade äfven undersökningen. i det han på samma gång ville lugna församlingen med, att undersökningen skulle leda till en glänsande rättfärdiggörelse för hr Gambettas handlingssätt. . General Trochu inlät sig på en redogörelse för orsakerna till Frankrikes militära sjunkande och till Rhenarmens nederlag. Han sade, att revolutionen (Februarirevolutionen ?) var orsaken till armåens demoralisation, hvilken ej var beredd att möta fienden. Redan i början af Augusti insåg tal., som då var den ende generalen i Paris, vigten af, att hufvudstaden förbereddes till att motstå en belägring. Ian skref ett bref till kejsaren, hvari han sade honom, att alla andra händelser voro underordnade och att en utanför Paris samlad hjelparmt var den enda resurs, som fanns qvar. Han bad kejsaren återkalla marskalk Bazaines armå, men politiska skäl(7) förhindrade utförandet af denna åtgärd. Då detta understöd svikits, var Paris räddning allvarligt komprometterad. Tal. närvar vid ett sammanträde, som hölls d. 17 Juli och hvilket bevistades af kejsaren, marskalk Mac Mahon, prins Napoleon och andra. Man diskuterade härvid frågan, huruvida kejsaren skulle lemna befälet öfver armen eller rent af abdikera, då kejsaren visade sig vilja åt rtaga regeringstyglarne. Tal. påtog sig med titeln af guvernör öfver Paris uppdraget att ordna allt till kejsarens återkomst, med det uttryckliga vilkor att marskalk Mac Mahons arme skulle betallas att draga sig tillbaka till hufvudstaden, att verka såsom en understödsarmö. Kejsarinnan, som misströstade öfver hvad som skett, motsatte sig bestämdt kejsarens återkomst. General Palikao (då krigsminister) mottog Trocbu illa (vid hans återkomst till Paris) och vägrade att tillåta marskalk Bazainees arme återvända till Paris; han beslöt tyvärr äfven att skicka alla disponibla förstärkningar till Versailles och Metz. Tal. omnämnde derefter, att han från d. 18 Aug. till d. 4 Sept. varit föremål för fullständig misstro och i sjelfva verket icke längre förde befälet öfver pariserarmen. I afseende på händelserna d. 4 Sept. berättade han derefter, huru han, sedan den provisoriska regeringen blifvit konstituerad, lemnade sitt bifall till att deltaga deri som president. Han tilllade, att han redan före slutet af September, till svar på sina kamraters förfrågningar, uttryckt sin tanke, att Paris skulle bli taget. Eftersom ingen hjelparmå fanns, var Paris? motstånd en handling af hjeltemodig dåraktighet, som var nödvändig för att rädda Frankrikes ära. Han hyste dock förhoppningar om, att hjelp skulle komma från Amerika, England och Italien. Efter en hänsyftning på det sätt, hvarpå slutet af hans bana förbittrats, inlät sig general Trochu på ett försvar af sitt handlingssätt gentemot åtskilliga förebråelser, som gjorts honom. Han erinrade församlingen om den uppenbara orist på förberedelse, hvari Paris befann sig. Befästningarne voro icke af den art, att de kunde motstå ett modernt artilleri. Inga bestyckningar hade anordrats, och endast högst få soldater funnos att tillgå. Äfven efter stadens cernering låg största svårigheten i att kunna förmå befolkningen att tro på belägringens verklighet. Efter striden vid Chatillon begagnades de sex veckor. som voro nödiga för bildandet af nationalgardet i Paris, af preussarne, hvilka anlade befästningsverk, som gjorde deras linier oantastliga. General Trochu förklarade det vara hans åsigt, att dessa preussarnes förskansningar voro de starkaste, han någonsin sett, och han ådagalade, huru de till hans förfogande stående improviserade soldaterna voro efter de oerhördaste ansträngningar ur stånd att passera den första af fiendens linier. Då generalen kommit till denna punkt i sitt tal, beslöt församlingen att ajournera och att fortsätta förhandlingarne om denna sak töljande dag. Vid det sammanträde, som egde rum dagen derpå, fortsatte hr Trochu sina dagen förut afbrutna meddelanden. Man redogjorde för sin plan att företaga ett energiskt utfall och att förlägga operationernas medelpunkt till Rouen. Gaubetta var emot denna plan. Trochu prisade Gambettas patriotism, men tadlade hans partianda och hans illusion att med sammanfösta hopar bekämpa väl organiserade armeer. På grund af tyskarnes seger vid Coulmier krätde den allmänna meningen en ändrad plan, Trocha skildrade sina fåtänga bemödanden om att tvinga tyskarne till att föra ej allenast artilleri, utan äfven infanteri i elden. Angående bombardementet uttalade han sig med ogillande. I slagtningen d. 18 Jan, härrörde sig hälften af fransmännens förlust i döda och sårade från deras fruktan för eller obekantskap med stridens pligter. Till sist lemnades han i sticket af regeringen. Tal. sade sig se upprorets ursprung i nationalgardets sammansättning, inom hvilket funnos 25,000 rättsligt straffade och fanatiska partigängare, hvilka utifrån fingo sina förhållningsorder. General Cissey uppträdde till försvar för nationalregeringen, hvarefter kammaren slutligen antog komitåns förslag om nedsättandet af en undersökningskommission rörande den nationala försvarsregeringen. Det är sällsamt att se, hvilken uppmärksamhet den 8. k. arbetareföreningen VInternationale, väcker öfverallt och huru man lifligt sysselsätter aig med densamma, sedan man bevisligen erfarit, att det är hon, som stått bakom hela det väldiga upproret i Paris och kommit Frankrike att skakas i hela sin tillvaro såsom enig nation, Vi ha förut nämnt, huru den tyska pressen med förfäran ser de kammnnistiska Iid6er gam föraninnnn sann