Göteborgsposten – 19 juni 1871, sida 1

—————— ett besök af enslingen på Caprera, så har hr Alf. Schöns meddelande i Dagl. Allebanda tillintetgjort en sådan förhoppning. Hr Schön är den ende svensk med hvilken Garibaldi brefvexlar, så att meddelandet nog är tillförlitligt. Tänk om vi fått besök af den ryktbare mannen: santäg, skarpskytteparad, festmiddag på Hasselbacken hade väl varit det minsta som kunnat komma ifråga. Våra politiska martyrer ha nu ökats med en, såvida man annars får sätta tro till en här dagligen utkommande mycket kosmopolitisk, något kommunistisk, men ändå mera hafsig tidnings uppfattning af kommendören Adlersparres afgång från chefsplatsen i förvaltningen af sjöärendena. Eu annan tidning här anser hr Adlersparres afskedstagande icke hafva skett tillfölje af något tvång utan frivilligt från hans sida, och han prisas derföre; detsamma torde ock alla de göra som anse att äfven förtroendeembetsmän, hvilka kompromettera sig, ändå skola sitta i orubbadt bo, tills de sjelfva finna lämpligt att afgå. Men hr Adlersparre har emellertid sjelf angifvit ett annat motiv för sitt afsked. Vid den asskedsmiddag som hr A. gaf för sina embetskamrater den 3:dje sistl., delgafs dem att han blifvit tillsagd ingifva sin afskedsansökan, och sällskapet var så talrikt, att meddelandet icke gerna kunde hemlighållas; de tillstädesvarande voro ock allt för upplysta, tör att ej be gripa halfqväden visa, och dessutom är den bitterheten allt för väl känd, hvarmed hr Adlersparre gifver luft åt sina känslor, när något gått honom emot. För det consilium abeundi som framkallat afskedsansökningen har dock hr A. sig sjelf att skylla. Med flera utmärkta egenskaper förenar han icke hvad i dagligt tal kallas takt. Om han sjelf innehaft plats i konungens statsråd, skulle han ganska säkert icke fördragit om chefen för sjöförvaltvaltningsärendena så uppträdt mot både krigsoch sjöministern som hr Adlersparre tillåtit sig. Om hans politiska vänner icke beredt honom en plats i Andra kammaren, der han komprometterat sig mera än som kunnat eftergifvas, så hade han ganska säkert suttit qvar i sjöförvaltningen. Troligen har äfven hr A. erfarit huru sällan de menskliga beräkningarne gå efter uträkningen. Sannolikt anade minst hr A. att hans hustrus frände, sjöministern frih. Leijonhufvud, verkligen skulle besitta den fond af courage, som hos honom är mer än ovanligt stor, och det kan väl hända att ändå flera än hr A. missräknade sig i detta afseende. Möjligen skall inträffa, att frih. Leijonhufvud, som lyckligtvis ej är bunden vid några antecedentia, med kraft griper det stora verket an som blifvit honom pålagdt och, enligt den obestridligt allmänt inom rikedagen rådande önskan, egnar sig åt sammanförandet af de nu spridda krafterna, då kanska de förut gentemot hvarandra stående partierna kunna förenas och de gamla olycks bringande striderna upphöra. Det är sannolikt att hr Alersparre såsom riksdagsman hädanefter kommer att intaga en ändå mera preeminent ställning i venstern. Han fraterniserade ganska tidigt med hrr Carl Ifvarsson och Sven Nilsson i Österslöf och sedan han länge varit deras själsfrände, så torde han numera i likt och olikt bli deras vapendragare — således blifva en acqvisition på det ena, om än icke en förlust på andra hållet. Den tillförordnade sjöförvaltningschesen, öfverste v. Feilitzen, är en lugn, ihärdig, arbetsam och human man, som gilver och tager skäl, och det skall sannolikt lyckas honom att få sjöförvaltningens bokföring i sådant skick att statsrevisionen dermed blir belåten. Städernas allmänna brandstodsbolags delegaro hafva varit talrikt församlade här för granskning af ett förslag till nytt reglemente. De ha arbetat, tvistat och voterat mer än en vecka. Åtskilliga nya föreskrifier hafva antagits, andra som befunnos så radikala att deras antagande skulle ha språngt bolaget, hatva förkastats. Den komite, som uppgjort det nya reglementsförslaget, skall nu sammanföra de; beslutade ändringarne, och sedan skall styrelsen öfver törslaget återigen afgifva yttrande, hvarefter ny stämma skall hållas. Det börjar se litet tvifvelaktigt ut med den påtänkta Bergslagsbanan, så vida dess anläggning beror på den räntegaranti å 5 mill. rdr, som bolaget begärt att hufvudstaden skall ikläda sig, gällande för 40 år. Man borde lägga mindre vigt derpå att t. ex. den försigtige grosshandlaren IL. J. Hierta ej blott tecknat sig för aktier i denna bana utan äfven tillåtit sin lifoch hustidning Dagens Nyheter att meddela en mycket lofvande kalkyl rörande denna banas rentabilitet, men sedan — — Räck mig er hand, sade Litt