Göteborgsposten – 16 juni 1871, sida 1

hud — Men om således hvarken juridiskt eller i våra konstitutionella vanor något hinder förefinnes för att en till riksdagstullmäktig vald statens embetsman oförtäckt uttalar sin mening, om den ock går i motsatt riktning till regeringens, så torde dock en viss taktkänsla föreskrifva honom gränser, hvilka ej böra öfverskridas. Skulle skiljaktigheten mellan honom och regeringen blifva ytterlig och beträffa de administrationens grenar, inom hvilka han sjelf intager en framstående plats, synes det ej vara ur vägen att han genom förflyttning till annan befattning, af honom sjelf föranledd, sörjer för att hans opposition icke må hos åskådaren väcka bilden af vett rike som söndrar sig inom sig sjelft.; Men hvad man först och främst kan fordra af honom, det är att han noggrannt prösvar sin åsigt och icke framkommer med subjektiva hugskott, utan med skäl hvilkas kraft och halt tydligen röja den objektiva anledningen till hans oppositionella uppträdande. En högtstående embetsman är så mycket mer förpligtad dertill, som allmänheten, i foljd af det sällsynta i att se en sådan befinna sig i oppositionens leder, tillägger detta faktum en stor betydelse i och för sig, oassedt om några verkliga argumenter förefinnas eller icke. Sågo vi ej under den nyligen slutade striden om försvarsfrågan, huruledes roteoch rusthållarepartiet vid den i öfrigt totala frånvaron af verklig sakkunskap å dess sida var benäget att upphöja hvarje ung underlöjtnant till auktoritet, såvidt han omfattade dess mening — ja, till och med sökte utrusta en hederlig danneman, hvilken såsom komiteledamot lyckats sätta sig någorInnda in i indelningsverkets bråkiga terminologi, med alla möjliga strategiska och taktiska fuilkomligheter, på det en stråle af hans militära glans måtte sprida sig också öfver det parti, han tillhörde? Vi kunna då lätt föreställa oss hvilket segerskri här skulle hafva höjts, om en person, stående regeringens medelpunkt nära, med eller utan uttalande af skäl visat sig emfatta partiets mening. Efter värt förmenande har vid de tilltällen, hr Adlersparre uppträdt emot regeringen, icke ens kunnat upptäckas nämnda törsta förutsättning för ett dylikt uppträdandes giltighet. Vi ha icke rätt att betvifla ärligheten och upprigtigheten i hans mening, men argumentationen har ej varit tillräcklig haltfull för att ådagalägga en öfvertygelse, berättigad att i kraft af sanningens högre makt spränga konvenansens eller en yttre ändamålsenlighets bojor. En fullt sjelsmedveten uppskattning af egen förmåga och ett hårdnackadt sasthängande vid egen mening med underskattande af motståndarens skäl — so der de förnämsta egenskaper vi för vår del lyckats urskilja i en sjelfbehaglig svada, som synes med lika anspråk på sakkännedom hvälfva sig kring alla andra ämnen som kring sjöförvaltningen. En stockholmsk morgontidning, hvilken gerna ger sig min af att hemta sina underrättelser från konseljrummet, ehuru de oftare tyckas röja ett ursprung från tambouren, vet att förtälja det afskedstagandet skett i följd af påstötoiog från högre ort. Det förefaller oss vara att underskatta br Adlersparres omdömesförmåga, om man antager honom ända hittills hafva befunnit sig i den villfarelsen att han utgjorde en persona grata hos det nuvarande kabinettets medlemmar, Normala förhållandet borde väl vara att en man i hr A:s embetsställning egt förmåga att vid speciel sakkännedom, såsom här uppgass föresinnas i fråga om Karlskronas betästningar, på förband så modifiera ett regeringens förslag att han sedermera ej behött i rikstörsamlingen uppträda mot detsamma. När en sådan sammanstämmighet icke förefinnes och då chessskapet i sjöförvaltningen, hvilket som bekant utgjorde en reträttplats för hr A., icke är ett så svårskött embete att ej efterträdare till en afgången innehafvare lätt kan uppsökas, har det säkerligen ej varit honom förborgadt att regeringen omöjligen kunnat anse honom omistlig. Men skulle någon yttre påminnelse derom befunnits erforderlig, taga vi för alldeles gifvet att manquementet vid senaste stjernfallet utgjort en tillräcklig erinran härutinnan. Olika meningar kunna nu visserligen förefinnas derom, huruvida det ej är att indirekt skatta åt ordenståfängan att läta slik utmärkelses uteblifvande så pass kraftigt inverka på sig att ett asskedstagande derigenom föranledes. Men så länge detta väsende eller oväsende i allt fall skall fortgå, synes det ju ej skada att regeringen derigenom eger medel att höfligt säga till en ur någon synpunkt ej vidare lämplig tjensteman att den ej längre är angelägen om hans qvardröjande. Enligt a EL am Af 33 4244