Göteborgsposten – 13 juni 1871, sida 2

ser som föregingo och följde på denne modige medborgares berömvärda handling. Hr Duranel var uppsyningsman öfver vägar och broar, anställd hos hr ÄÅlphant, öfveringeniör vid arbetena för hufvudstadens förskönande, och under detta namn har han en lång tid varit anställd vid arbetena omkring Auteuil och Passy. Hr Duranel, som förut varit underofficer vid marinen, är en man af sällsynt energi. I stället för att låta sig bortföras af emigrationsströmmen, underhöll han en ständig förbindelse med sin förman, som var i Versailles. Begåfvad med öfverlägsen talang, kunde han bibehålla i minnet utseendet af de fästningsverk som uppfördes af insurgenterna, gjorde sedan planritningar öfver dem och sände dessa till hr Alphant som visade dem för regeringen. Han fortfor härmed tills belägringsarbetena så långt framskridit att han ansåg stunden vara inne då han skulle kunna göra mera aktiva tjenster. Han satte sig i direkt förbindelse med de militära myndigheterna, isynnerhet med general Douai, befälhafvare öfver 4:de kåren, som var lägrad i Villeneuve lEtang och som skulle intränga i Paris genom Passy och Auteuil. De allt mer och mer energiska befälhafvare som efterträdt hvarandra lemnade ej länge den här liggande delen af enceinten utan försvar; men då batterierna på Montrecourt förstört alla de hus som lågo bakom vallarne och S:t Cloudporten blifvit förvandlad till en ruin, var det omöjligt att längre underhålla försvaret på denna plats. Den hade varit öfvergitven i nästan två hela dagar, och de federerade hade intagit sin position vid foten af Passys kullar, då hr Duranel upptäckte att alla kommunens försvarare försvunnit från den delen af enceintein elier atminstone att deras antal var högst obetydligt. Detta skedde Söndagen d. 21 Maj. Det var nödvändigt att till hvad pris som helst underrätta betälhatvaren öfver 4:de kåren om förhällandet. Hr Duranel kunde endast genom S:t Denis komma till generalen. Han begat sig i väg kl. 3 på eftermiddagen. Men under det han åkte tänkte han på huru mycken dyrbar tid som ginge förlorad genom den omväg han måste taga och intogs af farhågor att kommunisterna derunder kunde återbesätta tästningsvallarne. Ian betallde kusken vända om och steg ur vagnen så nära som möjligt intill S:t Cloudporten. Han kände fullkomligt väl till hela denna del af Paris och kunde derigenom undvika insurgenterna samt gäcka de medborgares uppmärksamhet som höllo utkik från husen. Den modige mannen hann så långt som till fastningsvallen, der bomberna från Montretout oupphorligt föllo. Trotsande denna fara, steg han upp till bastionens utstående vinkel och svängde med sin hvita näsduk. Omkring sjutiofem alnar från glacisn lågo tretio sjömän dolda i gräset, hvilka anfördes al kommendör Treves. De hade sina bestämda ordres att alltjemt hålia sig qvar der, färdiga att begagna sig af hvilket gynnsamt tillfälle som erbjöd sig. Officern hörde Duranel ropa och höjde försigtigt hufrudet. En person ropade till honom: Det finns ingen qvar, kom genast hitt. Officern som fruktade någon ny list svarade: Kom sjelf. Duranel sprang genast till porten. Bryggan var nerbruten och det tycktes omöjligt att komma vidare. Med tillhjelp at några bjelkar lyckades Duranel komma öfver vallgratven. Han underrättade officern om sakernas tillstånd; men den senare, alltjemt på sin vakt, lat under sträng bevakning föra honom till general Douai. Mötet mellan Duranel och generalen egde rum i Billancourt. Ilvilket förtroende general Douai än kunde hysa till hr Alphans raska medbjelpare, underrättade han honom dock om att ifall trupperna stötte på något allvarsamt motstånd skulle han skjuta en kula genom hufvudet på honom. Umellertid hade 600 man hastigt blifvit samlade. Tretio sjömän marscherade i spetsen; en kår sappörer hade i all hast lagt plankor öfver vallgrafven. Bertauts division följde efter. Det var omkring kl. 6 på aftonen. Den federerade utposten flydde, aflossande sina musköter, och några svaga bataljoner marscherade fram för att göra motstånd; men rörelsen hade utförts med sådan hastighet att de kunde omringas eller skingras, och redan kl. sju på aftonen innehade de två första divisionerna öfra och nedra Passy, hotande Trocadåron. Om denna position kunde vinnas, skulle insurrektionen vara krossad. Man hade anledning befara att sedan allarm gitvits skulle man stöta på ansenliga stridskrafter der. Det var nödvändigt att skaffa sig visshet i detta afseende. Duranel företog sig ånyo denna farliga mission. Han tog vägen genom de små gatorna till jordvallarne och återkom kort deretter för att säga att trupperna kunde framrycka. Såsom förut omnämnts sade general Douai att han skulle skjuta en kula genom hans hufvud, ifall man nödsakades retirera. Duranel tvekade ej, ehuru kommunisterna kunde hinna samlas och återvända till anfall under truppernas framtågande. Han var färdig att offra sitt lit för stadens bästa. En timma senare besatte l:do kåren jordvallarne som beherrska Trocaderon och beredde sig att nästa dag taga Arc de VEtoile, Parc Monceau, Faubourg S:t IIonors och S:t Lazarees jJernväagsstation. De hade öfverraskat insurgenterna i husen och bakom deras barrikader, utan att de senare kunnat tillfoga dem några väsendtliga förluster. Det är otvifvelaktigt alt armden skulle ha inträngt i Paris utan Duranels modiga handling, men den skulle ha inträngt först två eller tre dagar senare sedan bresch blifvit skjuten. Det är omöjligt att beräkna bvilka olyckor tre dagars uppskof kunde ha beredt staden. Nu då man vet hvilka förberedelser som hade vidtagits för att sätta hela distrikter och alla de offentliga byggnaderna i brand, ryser man vid tanken på att ett skott från en insurgent kunde ha hejdat f. d. underofficern, innan han uppnått den port genom hvilken de första Versaillertrupperna skulle intränga i Paris. Dessa detaljer, hvilka beriktiga och komplettera dem vi redan förut meddelat, skola bli nyttiga bidrag till historien om Paris andra belägring.