Göteborgsposten – 12 juni 1871, sida 2

Charles fördes, för att i College de Bourbon lägga grundvalen till en mindre vanlig bildning. I Frankrike, mer än någon annanstädes, utkämpas de storas strider äfven ibland de små, parlamentets partier återfinnas på gymnasiernas nkolbänkar; så stredo äfven de unga i College Bourbon om Liljorna och Tricoloren, delade sig i rojalister, bonapartister och republikaner, och den unge Delescluze fann i sin späda ålder sålunda tillfälle att skärpa sitt oppositionela temperament. Delescluze, som under tiden blifvit juris studiosus, inblandades i några förmenta sammansvärjningar och kallades derför af den stränge fadren tillbaka till Dreux, för att få sitt ungdomliga öfvermods vingar stäckta. Han fick plats hos en advokat, der han skulle under damhöljda protokoller angående äktenskapsskilnader och lagsökningar lära sig att glömma Menniskans rättigheter. Denne advokat lefver ännu vid hög ålder i Paris; han talar gerna om sin hetlefrade skrifvare, hvilken förderfvat för honom så många processer och en gång inför sittande rätt tillochmed örfilat upp motpartens advokat. Denna ödesdigra örtil blef en vändpunkt i den unge republikanarens lif. Den beröfvade honom hans plats som Clere dAvoudt och dref honom från den lilla, hans själ inklämmande staden tillbaka till Paris. Der kokte oeh jäste det just inom befolkningen, och stora händelser voro i annalkande, hvilka han med dådlysten ifver emotsåg. ÄAftonen före julirevolutionen infann han sig hos sin gynnare och vän Etienne Arago, i hvars direktörskabinett på Vaudevilleteatern trädarne till en omfattande studentsammansvärjning sammanlupo, tog verksam del i den afgörande kampen och spelade derefter i föroning med Barbes, Blandui, Martin Bernard och andra rollen af en ifrig agitator bland de många hemliga sällskap, som under borgarkonungadömets första dagar sköto som svampar upp ur jorden. Iläaktad under Aprildagarne 1534, blef han dock af brist på bevis snart frigifven; men hans mamn stod numera inskrifvet i pariserpolisens hufvudbok bredvid de mäns, hvilka man var besluten att vid första tillfälle kasta i fängelse. Redan följande året spejade man efter honom, efter Frischis attentat, men han räddade sig i tid genom flykten. Såsom en ung man om 25 år hade Delescluze anträdt sin första landsflykt. Vi finna honom i Belgien, i Charlesroi, såsom hufvudredaktör för en liten politisk tidning. I den belgiska industriens på arbetare rika medelpunkter dånade mäktigt genljudet af de franska lärorna om socialismen; man svärmade visserligen mindre för en S:t Simons physicopolitiska vetenskap, mindre för en Charles Fournieris phalansterer, unarcher och omniarcher, än för Babounisternas handgripliga materiela kommunism, sådan denna predikades af Blanqui, Barbes och Martin Bernard. Omgitven af det belgiska proletariatet, hvars lidanden och önskningar han så väl kände, drefs Delescluze numera till studiet af den sociala sragan och blet social-demokrat, enligt egen utsago. Dock var Proudh n med sin sats: Den sociala revolutionen står öfver den politiska, honom rent af förhatlig, och han sökte att i hundradetals artiklar bevisa, huru man framför allt måste grunda republiken såsom fast och oföränderlig statsform. La Republique audessus du susfragelunirersel. Detta var hans älsklingstema. Å andra sidan visade han sig såsom en akta lärjunge af Ledru-Rollin, såsom en ifrig försvarare at Suffrage unirersel quand mime: om den misstager sig, brukade han säga, så vädja vi från den allmänna rösträtten till den allmänna rösträtten. Efter några års vistande i Belgien kunde Delescluze återvända till sitt fädernesland. Han slog sig först ned alldeles intill belgiska gränsen, i Valenciennes, der han i flera år redigerade Impartial du Nord. Der började han äfven alla franska demokraters vanliga lefnadslopp: han vistades omvexlande på redaktionsbyrån och i fängelset, och alla de hjelpkällor, som tillflöto tidningen, uppsögos af penningböter. Delescluze utvecklade som journalist engofantlig verksamhet; ingen dag förgick, utan att han skref en eller flera uppsatser. På honom inpassade väl Barantes uttryck om Robespierre: II avait la verve des lieur communs. Reformbanketterna3 tid förde den outtröttlige agitatorn till Lille, der han straxt efter februarirevolutionens slut skulle såsom den provisoriska regeringens kommissarie finna en ny verkuingskrets. Han brydde sig, icke om att flytta i den praktfulla prefekturbyggnaden, som utrymdes af Thiers vän, prefekten Masson, utan hyrde sig in i det midt hvarifrån han sökte att styra de åt honom anförtrodda nordliga departementen. Hans förvaltning var sträng. Man tillvitar honom att ha spelat under täcke med Spilthoru, den beryktade belgiske revolutjonaren, hvilken, som bekant, stod i spetsen för sällskapet Risquons tout, hvilket organiserades från Paris och Lille, för att ötverralla Belgien och der utropa republiken. Etter den misslyckade demonstrationen af d. 15 Maj 1848 tog han afsked och vände tillbaka till redaktionen för Impartial i Valenciennes, hvilken tidning han dock snart lemnade, för att i Paris grunda La Råvolutiou, hvilket blad dock varade knappast ett år, då det undertrycktes och Delescluze, dömd till deportering ad contumaciam, tlyktade till ingland, efter det han i flera månader smugit från gömställe till gömställe. I England sammanträffade han åter med sin vån Ledru-Rollin, som skyndat före honom i landsflykten. Kossuth, Mazzini, Ruge, landsflyktingarne frän alla verldeus länder, hvilka funnit skydd på den gästvänliga ön, sällskapade hädanefter dagligen, och snart blef han äfven en verksam medarbetare i det gemensamma bladet: La Voix du Proscrit-, Då kom underrättelsen om statsstrecket d. 2 December och framkallade en ofantlig sensation hos de landsflyktiga. Delescluze beslöt att återvända till Paris, lysten efter kamp och strid för att bekriga republikens mördare. Den kejserliga polisen utspionerade dock snart den djerfveMan grep honom, kastade honom i fängelset Mazas och anklagade honom för delaktighet i en sammansvärjning och dömdes han till fyra ars fängelse. Nu började hans rerkliga lidanden. Det finnes knappast något statssangelse i hela Frankrike, hvars ofrivilliga gäst han icke varit; man försökte med de förskräckliga bagnos; han sammansmeds i Brest och Toulon med det nanliga samhällets afskum. År 1858 dömdes han lerpå tillhioarig deportering. Sin resa till Cayenne, sitt vistande derstades och det fyraåriga förspelet dertill vå kontinenten har han sjelt lidelsefullt skildrat i in bok, som utkom för några år sedan. Regeringen utfärdade dock redan efter ett år den första allmana ånnestien, i hvilken äfven Delescluze var inbeipen. Den ärnu icke 50:ärige mannen ätervände hem om gubbe; hans framhufvud hade blifvit kalt, häret ch det glesa skägget hade färgats gråa, de djupt ärade kinderna berättade om fängenskapens lidanen; endast det blåa ögat hade sin ursprungliga lans. IIans yttre hade i allmänhet inter, som blänade; snarare liten än stor och er ... H