Göteborgsposten – 10 juni 1871, sida 2

finnas någon verklig öfverensstämmelse mellan honom och de folkliga inrättningarne. Dessutom äro instinkterna hos de gamla franska familjerna och presterskapets hela korporation så mycket stämda emot den nya politiken hos mer än en närgränsande stat, att vi knappast kunna hoppas några verkligt hjertliga förhållanden. . Men om det franska folket vill gifva denna stora upprättelse åt legitimiteten och inför verldens ögon visa sitt ödmjukande för åttio års synder, så skall det ej möta något motstånd från främmande regeringar. Henrik V är för obskyr att ha en personlig fiende, och hans dynasti, fastän den kan hota den inhemska friheten, står icke i sitt ursprung i förbindelse med någon krigisk aggression. Men förutom dessa negativa förtjenster, framhålla dekonservativa fransmännen vissa positiva skäl till förmån för sin kandidat. De börja med det antagandet, att en republik är omöjlig. Massan af befolkningen säges hata och frukta den; Paris borgare skola icke sefva lungt i sina bäddar, så länge den varade, främmande kapitalister skulle visa sådan misstro, att deicke skulle hjelpa Frankrike i att uppnå sitt oberoende, genom att lemna det medel till att göra sig qvitt preussarne. Sjelfva Frankrikes nationala existens hotas af det omstörtningsparti, med hvilket republikanerna äro invecklade. Det finnes en organisation, som icke allenast vill plundra medelklassen och nedsätta samhället till beväpnad pauperism, utan äfven skulle vilja bryta sönder Frankrike i ett hundratal små menigheter. Mot allt detta onda tror en stor del af de franska deputerade i Versailles, att det blott finnes ett hjelpmedel: en monarkisk restauration, hvilken skall gifva landet en vördad chef och främlingar bilden af stabilitet. Hvem skall då denne statschef bli? Eftersom en monarki är nödvändig och Henrik V är den bäste af alla möjliga konungar, så böra vi icke allenast uttala vårt bifall dertill, utan äfven benndra det, såsom en utomordentlig utveckling af national ånger. j Grefven af Chambord, prins Henrik Ferdinand Maria Dieundonn af Artois, hertig af Bordeaux är född d. 29 Sept. 1820, son till prins Carl Ferdinand af Artois, hertig al Berry, och således sonson till Carl X. Denne konung och hans äldste son, dauphin Ludvig Anton, afsade sig kronan och rätten till densamma till förmån för prins Henrik d. 2 Aug. 1830. Han lemnade med dem efter revolutionen Frankrike d. 6 Aug. 1830 och kallade sig derefter grefven af Chambord. Hans residens har varit Venedig och Frohsdorf i Nedra Österrike. Han förmälde sig 1846 med prinsessan Maria Theresia Beatrix Gaötana, f. 1817, erkehertiginna af Österrike-Este och äldsta dottern till aflidne hertigen Frans 1V af Modena. Detta äktenskap är barnlöst. Från Paris skrifves, att man kommit öfver bref, hvilka bevisa, att den tyska afdelningen af ÅInternationala Arbetareföreningen frikostigt försett Kommunen med penningar. Hvilka politiska mullvadsgångar skall man till sist uppspåra vid undersökningarne rörande denna kommun? Angående ÄInternationala Arbetareföreningen meddelar Times några intressanta upplysningar: Fastän blott nio år förflutit, sedan denna förening stiftades, räknar den redanzmer än 24 millioner medlemmar, i hvilken siffra man dock icke inberäknat alla de befryndade föreningar, hvilkas politiska och revelutionära företag understödjas af Internationale, såsom fenierna, Marianne, de republikanska bröderna i Lyon och Marseille, de oräkneliga hemliga föreningarne i Ryssland och Polen m. m. Föreningens centralstyrelse, som har en afdelning i Amerika, befinner sig i London, och dess ledande ande är en tysk, hvilken i Berlin fattade ideen om att genomföra de socialistiska och kommunistiska hufvudmännens läror. Der är ingen president, men bestyrelsen handhafves af en generalsekreterare och femton medlemmar. Hvarje land bildar en särskild afuelning af föreningen, och hvarje afdelning återigen är delad i sektioner. Hvarje centralbyrå för dessa hufvudafdelningar insänder till bestyrelsen i London: 1. En berättelse om de politiska och kommersiella händelserna på platsen; 2. En lista öfver tillkomna medlemmar; 3. En finansiel framställning; 4. En namförteckning öfver de vigtigaste köpmännen och fabrikanterna; 5. En namnförteckning öfver de största egendomsegarne och kapitalisterna, och 6. Ett kort referat af förhandlingarne på de hållna mötena. Det finnes naturligtvis många hemliga bestämmelser om medlemmars utstrykande, om medel till att hjelpa dem, som göra strike o. s. v., om hvilka vi icke ha någon kännedom. Men det anförda skall vara tillräckligt för att visa, att man här har att göra med en organisation, som kan utbreda sig i det oändliga och är anlagd på att vinna sympati hos den talrikaste och minst ansedda delen af samhället inom alla lånder. Katastrofen i Paris skall så föga hejda föreningens tillväxt, att den tvärtom enl. all sannolikhet skall kraftigt befrämja densamma, emedan det olyckligtvis är en sanning, att ju afskyvärdare en sådan förenings rykte blir, desto starkare tilldragningskraft kemmer den att utöfva på massan i samhället, på hvilken ett sådant rykte verkar med oemotståndlig kraft. I sin tredubbla politiska, sociala och moraliska karakter omfattar denna förening politiska agitatorer, fattiga och filosofer, en förening af krafter, som sätter dess organisation i stånd att verka i speciela riktningar. Då den höjer sitt hufvud i det ena landet efter det andra, skola vi få se, i hvilken grad de politiska och sociala förhållandena i hvarje särskilt land egna sig för att bjuda den spetsen. Det finnes neppeligen något land i Europa, der förhållandena voro så gynnsamma till företagande af ett experiment som i Frankrike, der borgarklassen blifvit slö och ängslig, under det regeringen var svag och rådvill. Ransakningen med de häktade insurgenterna, hvilken skull börja i Versailles i Tisdegs, har blifvit uppskjuten. De förberedande