Göteborgsposten – 10 juni 1871, sida 2

Från Utlandet. Ett i går eftermiddag anländt telegram från Versailles meddelar, att nationalförsamlingen dels med 484 röster emot 103 antagit förslaget angående upphäfvandet af lagen om den bourbonska familjens landsflykt, och dels med 448 röster mot 113 förklarat orlanerna hertigens af Aumale och prinsens af Joinville val till deputerade för giltiga. Dessa betydande majoriteter angifva, hvilken ofantlig öfvervigt monarkisterna ha inom nationalförsamlingen, och synas oes innebära, att grefven af Chambord snart blir konung Henrik V af Frankrike och en af de orlåanska prinsarne hans adoptive son, Frankrikes dauphin, hvilken kombination Times, för att döma af en ledande artikel i ett af dess sista nummer, afven antager som sannolik. Det stora verldsbladet yttrar bl. a.: Den höge representanten för huset Bourbon — ett namn som ännu en gång uttalas i de franska debatterna — är en skugga för sina landsmän, hvilka ej ens känna hans personliga utseende. Han har varit så långt skild från massans tankar, att fotograferna ej ens ansett det löna mödan att utsätta hans porträtt i sina fönster, och af de tusentals karrikatyrer, som parisarnes fantasi frambragt under de sista få månaderna, skulle det vara svårt att finna någon, som skämtar med Carl X:s arfvinge. Prinsarne af OÖrlöans hafva framträdt för verlden; de ha skrifvit och hållit tal, de ha rest, de ha ställt sina svärd till den amerikanska republikanismens och det franska nationalförsvarets tjenst; de äro skickliga, ärelystna, distingerade män och med omfattande bildning. Grefven af Chambord (Bourbonen) bar deremot aldrig existerat. Verlden känner, att de franska konungarnes ättling lefver, och Almanach de Gotha skall förtälja hans namn, ålder och knutna förbindelser. Angående hans karakter eller talanger ar föga kändt utanför hans egen familjekrets eller de legitimistiska pilgrimernas trånga cirkel. Detta är den personnage, sem nu genom den blotta rätten i sin ärfda ställning, tager befälet öfver sina verksamma och skickliga fränder och skall, om uppgitten är sann, förmås att lemna sin obemärkthet och rädda ett sjunkande land. Han skall utföra, hvad tvenne dynastier och en följd af betydande statsmän icke kunnat uppfylla. Föregående tider onämnda, har den närvarande generationen bevittnat medborgarekonungens fall, hvilken var försigtig ända till list, och en Bonapartes, en man hvilken under sin första regeringstid i hög grad förenade skickligheti regeringens utöfning med den djerfva ärelystnad, som fransmännen beundra. 1848 ärs republik illuStrerades af ett stort antal glänsande talare och eldiga politici; och sedan September ha vi haft Favres brinnande ifver, Gambettas utomordentliga energi, Thiers snille, fosterlandskärlek, erfarenhet. Alla hafva misslyckats och det är nödvändigt att vända gig till Frohsdorf. Der skall finnas en, som, vare sig att han är begåfvad eller enfaldig, ifrig eller likgiltig, statsman eller bigott, eger en medfödd egenskap, hvilken ensam kan rädda Frankrike. Enligt den mening, som hyses af största delen af nationalförsamlingen och troligen äfven af flertalet inom franska felket, är en monarki nödvändig för sjelfva landets existens, och legitimiteten är ett väsentligt vilkor för monarkien. På grund häraf äro de orläanska prinsarne slungade i bakgrunden, fastan nationen är emot dem gynsamt stämda. I den stora mängdens ögon äro de icke ens huset Orlåans, utan den yngre grenen af huset Bourbon. fenomenet af det franska folkets återvändo till den legitimistiska teorien är anmärkningsvärd. Vi kunna icke hjelpa att, huru hederliga afsigterna än må vara hos de mera högsinnade män, som skulle vilja kalla tillbaka Henry V, så skola likväl den bourbonska monarkiens ingrodda traditioner vara emot politik och tankefrihet. Det är omöjligt att med något slags tillförlitlighet kunna säga, hurudan konung grefve af Chambord skall bli, men det finnes skäl att tro, att han mera skall bilda sig efter Carl X:s typ än efter Ludvig XVIII:s. Den ensidighet, som kan vara medfödd i hans egen karakter, måste ha till det yttersta uppmuntrats genom den uppfostran, han emottagit, och genom omständigheterna vid hans återinsättande. Man har lärt honom den legitimistiska läran, ren och enkel, och han har lärt föga annat. Från sina tidigaste dagar ända till närvarande stund har han aldrig upphört att förfäkta den teorien, att Frankrike begått ett moraliskt fel, då det förkastade hans hus; och en sådan läras inflytande på en regerings praktiska ledning är väl känd. Der herrskaren tror, att han har rättigheter, som äro ärftliga för honom sjelf och ebhberepnde Af den naionala vilian der ken dot ieka