Göteborgsposten – 10 juni 1871, sida 1

al vederbörande utdömda eskräpet som dekoration ej blott till sista akten af Rigoletto, utan äfven till -Eu trappa upp och på nedra botten samt allrabäst till Doktorns marionetter, ett franskt sensationsstycke, hvars sista akt spelar i fyra olika rum. Å Nya Teatern har det rent svenska originalstycket: Majorens Döttrar lemnat ett nytt glädjande bevis på hr JIedbergs framåtgående som dramatisk författare. Öm än det ej kan nekas, att detsamma företer ett temligen etarkt slägttycke med Det skadar inte af samme författare, på vår scen desto mera iögonenfallande som hufvudrollerna i båda styckena utföras af eamma personer, erbjuder Majorens Döttrar så många drag af fin karaktersskildring, ren och ädel uppfattning af samhällets säkraste grundval, ett godt och sedligt samiljelif, att åskådaren känner bjertats finaste strängar vibrera och helt visst lemnar sirapisternas afsky, teatern, med vida bättre känslor än kyrkan efter en svafvelångande predikan. Hr Åhman har af den gamle, hederlige, stormande majoren skapat en konseqvent genomförd karakter, hvilken oupphörligt fasthäller den illusion, som är den sceniske konstnärens högsta triumf. M:ll Rylander, som den i lifvets skola luttrade, genomgoda mamsellen, spelar på ett sätt som skulle hon studerat in rollen för Nordens yppersta skådespelerska i denna genre, fru Södring vid k. teatern i Köpenhamn. M:II Wiborg spelar, för att begagna ett gammalt uttryck, icke Lilly, hen är Lilly från början till slut, och det är icke hennes, utan författarens skuld, om majorens Lilly understundom röjer nog starkt syskontycke med assessor Kärners Ellen. Lillys roll har för den unga, hoppgifvande skådespelerskan varit en ny, anmärkningsvärd triomf. Mill Johannesen är älsklig och intagande som Blenda och bland de öfriga medspelande har särskildt hr Ring gjort sig bemärkt för sitt otvungna, naturliga återgifvande af den glade studenten Haralds väl tecknade karaktor. Den stora lindansaren Blondin har dragit söderut och förvånar nu som bäst Malmöboerna efter att ha gett Göteborg-witzarne tillfälle till oråkneliga utbrott af godt lynne. Vi ba för roskull upptecknat en enda dylik dialog, framsagd af en grupp hir amatörer, samlade å verandan till Lorensbergs teaterpaviljong en afton under pägående föreställning: Hm, hvarföre har han galoscher på sej: — Kanske det är dåligt väglag deruppe. — Åå, hvarför klifver han inte upp! — kanske solen kunde genera honom. — Omöjligt! — Omöjligt? Hur så? — Det står ju att han skall gå med förbundna ögon. — e, nu är han uppe och se der kommer en mamsell farande upp på ett annat tåg. — Sädan lyx, att begagna extratåg för en enda person! — Se nu klifver hon upp på ryggen på honom! — Det måtte vara bra obehagligt att så der få en mameoll på halsen .. — Ja, och så att alla menniskor se det sedan! — Nu for hon ner igen, minsann är det icke kr Strakosch sjelf som firar på tåget. — Ja, det lär väl vara den ende som firar henne o. s. v. 0. s. v. Sverige och dermed äfven det för sina ma:cenater kända Göteborg torde snart ba att påräkna en visit af en vandrande trubadur i den Riis-Ahlstrandska stilen. Vi hysa denna förmodan med anledning af följande putslustiga tillkännagifvande i Berlingsko Tidende för i Måndags, hvilket vi taga oss friheten meddela våra läsare i öfversättniug äfven — föriåt, o skaldebroder: — hvad beträffar den del deraf, som är bållen i Åbunden stil: F. L. H. Bredouw från Slagelse står i begrepp att företaga en konstresa i Danmark, Sverige och Norge som terrinkonstruktör. Med andra ord: ban samlar gamla porslinsskärfvor (gamle fotteskaar). Vid sidan af denna intressanta och upplyftande hand tering tillåter han sig att samla subskribenter på sina 600 tillfällighetsdikter för att derefter utgifva dem på trycket. Studenter från Kristiania, Stockholm, Upsala och Köpenhamn med hr etatsrådet, diktaren II. C. Andersen i spetsen ha gjort honom den glädjen och äran dels att finna hans dikter läsbara och dels att subskribera derpå — och väl vore om många af hans ärade landsmän ville brås på dem. Denna hans klagovisa är tillsvidare oundgänglig på grund af hans opponerande, egoistiska mages despoti. . Hans signalement är: en botanist-portör på venstra sidan, hår a la Knapstrups modekulör, en näsa, som pekar långt ut i horisonten, stöflar utan hälar och strumpor utan fötter. . Jag kommer snart till Eder hän, Låt mig då mildhet se, o Män! Om misstro till min konst man har, Jag beder blott att en och hvar På ett försök ett ämne tager. Och jag skall glad af pannans lager Framvisa vacker poesi Och från mitt löfte blifva fri. Det, som jag färdigt har, se en sekund derpå. Och är det skräp så låt mig gå, Men är det bra, skrif på Ert namn Och hjelp mig stackare i hamn! Sämre poesi kan man vänta af en Grosserer i Potteskaar, En glad själ brukar kalla kaffe med likörer för: kaffe med avec. — vill du dricka kaffe med oss, frågade honom häromdagen en vän. — Bara kaffe, nej jag tackar. — Nej, med likörer. — Bravo, då är jag med, ty ser ni, gubbar, kaffe är ingen sjelfständig dryck, det år endast till för areens skull. —— Göteborg d. 10 Juni 1871. Emigrationen, Med postångaren Rollo, som i går afgick till Hull. medtölide 492 i