Göteborgsposten – 9 juni 1871, sida 2

en massa psykologiska smådrag, hvilka hvartdera utöfva den lyckligaste effekt. Det tyckes nästan som om författaren i detta afseende velat briljera med sina iakttagelser. I m:ll Wiborg har han haft en god representant vid återgifvandet af dessa detaljer af hvilka flera tramställas med en skicklighet, som skulle vara konstnärskap, om det vore mer än verkningen af en rik naturel. En at bifigurerna, majoren, hr Åhman, är deremot fullt helgjuten, likasom hans syster, Stafetten, m:ll Rylander. Den förre, till hvilken Braun i en af sina noveller har ett motstycke, är en förträfflig typ af en gammal indelt officer: bullersam, men hjertegod, hojtande och skrikande och befallande, mea böjlig som ett vax; litet otroshjelte gentemot presten i församlingen, men from som ett lamm. Hr Åhman återger denna figur förträffligt. Likaså m:ll Rylander systern: en gammal mö, som sett sin drömda lycka gå i qvaf, men som derför icke sjelf lidit skeppsbrott, utan, i stället för att sjelf njuta lyckan, gjort till sitt lifs uppgift att bereda andra trefnad och vård. En annan bifigur är den unge studenten Harald, hr Ring, som lyckats med rätta vinna publikens stora bifall för sin framställning at denne glade liber studiosus, för hvilken hela lifvet leker och som med sina poetiska citater och sitt toujoura väsen är en frisk och sund karakter, en god kamrat. Hr Wagner, den der herren, som styckets hjeltinna skall tukta, men af hvilken hon dock besegras, har föga att uträtta, men är framställd som en god son och en allvarligt sträfvande ung man: det är, om vi minnas rätt, första gången förf. lyckats finna annat än skuggor hos våra studenter, och vi tacka honom derför. Det ligger i deras lif oftast lika mycket arbete, lika mycken ädel hug -för det stora och sköna och nyttiga, som hos de praktiska förvärfvens ungdom. Den, som endast vill känna studentlifvet från rumlet och serenaderna, misstecknar, lå han vill återgifva det. Till sådana missteckningar har förf. förut alltför ofta gjort sig skyldig. Alla öfriga bifigurer äro, med unlantag af den för styfmoderligt behandlade öjtnanten, väl teckaade och återgifvas äfven örtjenstfullt af hrr Gardt och Ullberg samt n:Il Johannesen. Vi äro förvissade om, att den idylliskt ena och med scenisk skicklighet skrifna konedien skall, isynnerhet som den här återxiftves på ett berömvärdt sätt, ännu flera gånser locka en talrik publik till teatern. Annons tillkännagifver, att lustspelet Det kadar inte! på allmän begäran gifves återigen afton. Det kan vara intressant nog, att ånyo emföra de båda pendanterna, med hvilka, oppas vi, en ny vår trädt in i den svenska lIramatiken, som lofvar god och helsosam ring.