Göteborgsposten – 9 juni 1871, sida 2

rycka åskådaren med i handlingens strida ström. Här bryta sig inga passioner emot hvarandra. Här framställa sig inga egentliga sårskaper eller sociala förvridningar. Här bländar ej något bjert, något snabbt skiftande sceneri. Här sprakar intet fyrverkeri af qvickheter, af sökta och osökta witze — — och likväl är effekten den största, åskådarens intresse underhålles i den högsta grad och han känner hos sig detta sinnets jemnmått, denna harmoni och enhet med sig sjelf, som skall enligt estetiken vara höjdpunkten af det skönas verkning genom konstprodukten hos åskådaren. i i Och hvarför? — Svaret är enkelt. Derför att menniskan har ett oemotståndligt behof af det goda och känner en nästan eutsäglig njutning af det eller dem, som bära ; dess prägel; derför att det goda är det sanna, i och att här såväl hufvudkaraktererna som fiI gurerna i staffaget äro i allmänhet sanna, äro hjertgoda, äro rent nationala och tilltalande, ätilldragande. Vi tveka icke om att säga, att hr Hedberg med dessa tvenne samiljemålningar gjort den svenska dramatiken, ja, den svenska teai tern en ovärderlig tjenst och gagnat dem vida mera, än med hela sitt föregående skriftstäli larskap. Publikens bifall och intresserade stämning skola visa de olika teatrarnes ledare, att det i sjelfva verket icke behöfves en cynisk seller bacchantisk libretto, eller en på slipprig; heter stinn farce, eller långa med tårar och i lustigheter hopskarfvade Possen, eller på tjogtals verser och slagdängemelodier framtrillande kupletter, för att draga folkk. De unga männen af pennan skola, lockade af hr Hedbergs framgångar, vända sig ifrån imitationen af det främmande och i stället gå till det inhemska, det originala, till vårt eget lit i såväl berg och dalom som i stad och under sotad äs, för att der med talangens slagruta utleta den fosterlandska diktens guldadror. Må vi icke svikas i våra förhoppningar, då vi tro, att Hedberg, likasom ätven Bäckström i viss mån, nu angifvit den riktning, i hvilken den svenska dramatiken kommer att närmast gå och i hvilken den skall slåj ut i herrliga blommor! Dagas kanske omsider nu en äkta svensk dramatik, nordisk till lynne och form, svensk till hjerta och sinn? Det skadar inte! och Majorens böttrar äro såsom tvenne pendanter af en och samme målare: den ena ett vinterstycke med familjelifvets värme och vår midt i snöramen; den andra en sommaridyll, der hela naturen är varm och inbjudande och menniskorna befiuna sig glada som barn i dess sköte. Undantaga vi detta yttre fastage, så är motivet för dem båda så godt som ett och detsamma. Den egentliga hufvudpersonen är i dem båda sig så lik, som vore det porträtter af en och samma flicka uti olika situationer; och af de öfriga figurerna ha flera ett utomordentligt slägttycke med hvarandra. Hufvudpersonen den unga flickan, m:ll Wiborg, har i Det skadar inte! tått sig några moderna igriller om qvinnans emancipation i hufvudet, hyser derför ett bögt begrepp om sitt eget lilla jag och vill experimentera med sin käckhet på en barndomsbekant, hvilken hon förut varit tillgifven och som, genom en inirig hvilken vi alla känna, slutar med att nedtrycka den förvridna onaturligheten och åter gör henne till en qvinna, ull en älskande och blid jungfru. — 1 Majorons Dättrar framställes denna flicka, som ätven här återgifves af m:ll Viborg, såsom så genuint oerfaren i allt, att hon med fasa ser sin syster (m:ll Johannesen) låta sig kyssas af sin älskare, vär löjtnant, (hr Roos), finner, då hon upplyses om att han är systerns tästman, honom egenkär och dum, de båda älskande fadda, och beslutar att aldrig, såsom systern, låta sig kufvas af någon karl, af någon sådan der herre. En ung student, hr Wagner, kommer dock till stället och fängslar hennes nyfikenhet genom att kalla henne satunge; nyfikenheten öfvergår slutligen till en annan känsla, som hon, den morska hvilken ej vill vara någon annan än sin far underdånig, motarbetar, men hvilken sludligen besegrar henne, då hon får veta att med satunge menas sötunge, Det kan ej nekas, att uppränningen till denna karaktersteckning är vida bättre tänkt och derför äfven säkrare utförd i Det ska dar inte! än i Majorens Döttrar. Först möter oss här det vågade af förf att göra hjeltmnan till så fasligt, oskyldig vilja vi icke säga, okunnig, att hon ej förstår, hvarför löjtnanten kysser systern, och tillochmed blir skrämd deröfver som en dufva af hökens närhet. Hvad som i den skizz, ur hvilken denna komedi är utarbetad, kunde gå an och kanske tillochmed, genom den mera lätta behandling som skizzen medgifver, taga sig näpet ut, det blir vid dramatiseringen en otormlighet, en osanning. Likaledes synes oss ordspelet med A och Öi satoch sötunge icke vara nog lyckligt, för att böra göras till den röda tråden, eom genomlöper hela väfven, ehuru det en gång användt kunde blifvit af någon effekt. Men undantaga vi dessa anmärkningar, så är teckningen af den unga flickan lika mycket tilldragande i Majorens Döttrar som i Det skadar inte!, emedan den är ännu rikare på — Ge— ——— — — mA