Göteborgsposten – 8 juni 1871, sida 2

turlig för honom och som hade varit lämplig för tillfället, framstammade han några ord af tillgifvenhet för bruden, tystnade plötsligt och sade efter en paus: — Men någon yngre man än jag måsto tillönska henne den glada framtid hon förtjenar. Jag är olämplig dertill. Vi veta ej hvad en timma kan bära i sitt sköte. Med dessa ord sjönk han tillbaka i sin stol. Det blef en allmän förstämning rådande i sällskapet, tills den unge adjunkten efter en stund reste sig upp och sade: — Jag antager den ära doktor Amboyne är nog ädelmodig att öfverlåta till en yngre medlem af sällskapet — antager den med stolthet. Derefter höll han med stor ledighet ett förträffligt tal till bruden, lyckönskade hennes vänner och lyckönskade derefter sig sjelf som fått förena henne med en gentleman hvilken var värd hennes tillgifvenhet. Till sist uttalade han som prestman en välsignelse öfver brudparet och satte sig derefter ner, kastande oroliga blickar på gästerna. De högljudda bifallsyttringar som följde lemnade honom ej i tvifvel rörande den fördelaktiga verkan hans tal åstadkommit. Coventry såg isynnerhet tacksam ut. Brudgummens välgångsskål följde derefter, och Coventry besvarade den i ett så nätt och passande tal att Grace kände sig stolt öfver hans fulländade sätt att uttrycka sig. (Forts.)