ron på en monarki. Den enda kalla, ut HYUsdn n regering kan hemta sin legitimitet och sin styrka, ir en vädjan till folket. Denna fordra vi, och ifrån lenna bör Frankrike icke afstå! Prinsen påstår äfven, att Frankrikes djupaste olyckor uppkommit deraf att man ej gaf kejsardömet tid att sluta fred efter Sdan, då en sådan kunde vunnits, vida fördelaktigare än den som Favre kunnat ernå. Äfven några andra utdrag ur denna skrift från prinsen till Jules Favre torde böra bifogas såsom bilagor till dagens historia: Den 4 September, den i Ferriöres diskuterade vapevhvilan, försvaret af Paris, preliminärerna i Versailles, d. 18 Mars, freden i Frankfurt, Parisbrand — detta är edra olycksdigra data. Historien skall kalla eder homme fatal. Ilon skall hos eder blott finna en bevekelsegrund: hatet till namnet Napoleon. . . . Kejsardömet har begått stora fel, våra nederlag voro stora, men våra verkliga olyckor började med eder. Det var visserligen en slem villfarelse att öfverskatta Frankrikes stridsmakt och att år 1870 begå det fel, som Preussen begick år 1805 .. Jag förnekar icke dessa fel, för hvilka Napoleonerna nu böta vida mera genom sitt hjertas djupa bekymmer, än genom sin landsflykt; men kejsaren har icke försökt att hålla sig fast vid sin tron genom en fred, som kunde rädda hans makt, under det att den pålade Frankrike stora uppoffringar. Ni känner bättre än någon de vilkor, som Napoleon IlI kunde erhålla af preussarne vid Sådan. De voro onekligen hårda, men ojemförligt mindre hårda, än de af eder antagna. . . . Den oundvikliga följden af edert tillskansande af makten är revolutionen af d. 18 Mars och branden i Paris, för hvilken ni är ansvarig . . . Napoleonerna skulle varit nog patriotiska att välsigna eder triumf och sitt eget fall, om ni räddat Frankrike; men historien skall säga, att ni, som lotvade att rädda landet, störtat det i förderf. En annan dylik broschyr, hvilken söges hafva kejsardömets forne statsminister Rouher till författare, är en, som i dessa dagar utgifves i London under titeln: Ils ont menti ! (De hafva ljugit-), och hvilken äfvenledes söker rättfärdiga Napoleon III. Daily Telegraph är i tillfälle att ur boken meddela en analys, ur hvilken vi återgifva följande, äfvenledes derför att det är ett bidrag till det inre af dagens historia: Broschyren uppställer till besvarande sex frågor: 1. Har kejsaren velat kriget? — 2. Var han orsaken till att Frankrike var så illa rustadt? — 3. Var det han som ledde kriget och gjorde det så olyckligt? — 4. Var hans hållning inför fienden ovärdig hans ställning och hans namn? — 5. Har han ingenting gjort för landets välfärd och ära? — 6. Har han uteslutande tillbragt sin regeringstid med att vanarta nationen och rikta sig sjelf på dess bekostnad? Har kejsaren velat kriget? — Ja, utan tvifvel. Men — spörjer förf. — när och hvarför har han velat det? Han ville det, när Frankrike skulle vara färdigt att med framgång genomföra det. Kejsaren ville kriget, såsom Frankrike sedan menniskoåldrar velat det och såsom det alltid skall vilja det, tills det återeröfrat den väsentliga delen af sin jord, hvilken det egde, då dess namn var Gallia. Och var denna plan riktad mot Tyskland? Visst icke. Ingen herrskare har visat större deltagande för Tyskland, än Napoleon III. Ingen önskade mer än han attse denna stora nation enig och oberoende. Men för kejsaren och Frankrike börjar Tyskland först på andra sidan Rhen, i enlighet med geografien, med historien, med Cesar, som sade: -Rhenfioden skiljer germanerna från gallerna. Kejsaren hoppades att på fredlig väg kunna ernå detta mål. Han räknade ä ena sidan på den fruktan, som Frankrikes makt skulle ingifva och å den andra på visheten och rättskänslan hos utlandets förnämsta stater. Den 1863 föreslagna kongressen sknlle haft att afgöra häröfver; men då denna plan misslyckades, förlitade sig kejsaren uteslutande på svärdet såsom det enda medlet att ernå sin rätt. Men önskade Napoleon 1870 års krig, för hvilket Fraukrike var oförberedt? Visst icke, och detta bevisar de hemliga papperen. Napoleon har aldrig förut gått i något krig, utan att ha en allierad, och orsaken till ett så dåligt val af tiden ligger deri, att Preussen geuom den hohenzollernska kandidaturen bragte sin förolämpande politik till dess spets. Kejsaren var dessutom vid krigsförklaringen ej mera sjelfherrskare; han bade anslutit sig till det konstitutionella systemet och gjort Ollivier till sin ansvarige minister; men detta var en af de största orsakerna till Frankrikes och kejsardömets olycka. Det var Frankrike och icke Napoleon, som ville kriget för den hohenzollernska kandidaturen. Till bevis härpå anföras utdrag ur franska tidningar och tal. Kriget hade å andra sidan äfven önskats och påskyndats af Tyskland: Men hvem bär ansvaret för, att Frankrike ej var beredt? Kejsaren kände mycket väl till de tyska stridskrafternas öfverlägsenhet; de allmänna tidningarne angåfvo båda armåernas noggranna styrka och visade, att Tyskland hade öfver en million, men Frankrike blott 600,000 soldater och högst en tredjedel af det tyska artilleriet. Kejsaren var ej ansvarig för denna sakernas ställning, ty omedeibart efter Sadova godkände han det förslag, som väcktes af en af honom nedsatt militärkommission, nemligen att förstärka hären til 1,200,000 man. Men detta förslag, hvars antagande skulle varit en borgen för segren, stötte på så häftigt motstånd (bl. a. af Favre), att det måste tagas tillbaka. Då framlades ett ändradt förslag om armåns tillökning med några hundratusen man, men hvad gjorde nu oppositionen? Förslaget är ej allerast härdt, det är äfven känslolöst, utropade Jules Simon. Stående armåer äro dömda och utdömdaå, sade Magnin. Picard föreslog, att hela armån skulle indragas och ersättas med nationalgardet — kortligen, lagstiftande kåren tillbakavisade förslaget. Men hvarför gick kejsaren det oaktadt i kriget? Derför att han ej stod ensam med sin åsigt om, att Frankrike kunde i trots af sitt mindre antal trupper mäta sig med Tyskland. General Changarnier och prinsen af Joinville uttalade sig i samma anda. Vi torde få anledning att framdeles återkomma till denna broschyr, som möjligen kan belysa en och annan myster. Denna verksamhet på den bonapartiska sidan antyder emellertid, att man vill i Chesilhurst så ordna, att chancerna kunna stå öppna. Samma verksamhet utöfva bourboner och orläanister. I dag skall nationalförsamlingen besluta om den af utskottet tillstyrkta pröfningen at orldanisternas val till nationalförsamlingen. Ett rykte vill visserligen veta, Öaa Hringar gkriftligen afstått derifrån