Göteborgsposten – 7 juni 1871, sida 1

I stället sör Le Flö har general Courtot de Cissey blifvit krigsminister. Afven han är ej af de glödande republikanernas art, utan moderat, kanske tillochmed konstitutionelt monarkisk, åtminstone konstitutionelt sinnad. Således ha tvenne af den nationala försvarsregeringens få qvarlefvor vid makten bortgått med Picard, som blir direktör öfver franska banken, och Le Flö, som blir sändebud i Petersburg. I stället för Lambrecht har Triers till minister för de allmänna arbetena utsett Victor Lefranc, bekant sedan han af nationalförsamlingen utsågs till ordförande för den femtimanna-komit6, som skulle vara ettjslags kontrollant öfver förhandlingarne ang. fredspreliminärerna i Versailles. Han är född den 2 Mars 1809 i Garlin i departem. Basses-Pyrenåes och han är medlem at pariseradvokaternas kår, ls barreau. Redan före Februari-revolutionen tillhörde han det liberala partiet och utsågs år 1848 till republikens generalkommissarie. I den konstituerande nationalförsamlingen understödde han Cavaignac och tillhörde den icke-socialistiska venstern. Efter d. 10 Dec. gjorde han opposition mot Ludvig Napoleons regering och uppträdde bland annat mycket kraftigt mot den romerska expeditionen. 1849 invaldes han åter i lagstiftande församlingen och satt der ända till statsstrecket, efter hvilket haa tog plats i le Barreau och blef medlem af dess ordningsräd. Det är tydligen Thiers afsigt att söka skapa ett konstitutionelt hufvudparti, en center, med hvilken han kan efter behag beherrska ultra-monarkisterna såväl som ultra-republikanerna. Frågan om landets framtida politiska ställning innehar i öfrigt fortfarande första rummet på dagordningen för den offentliga och enskilda diskussionen i Frankrike. Om Thierg planer, hvad den inre politiken angår, yttrar ett utländskt blad: Han vill genomföra en republik, hvilken liknar en konstitutionel monarki såsom den ena vattendroppen den andra, blott med det undantaget, att der ej finnes någon monark, och då han löst denna uppgift, skall det följa af sig sjelf, att han sätter pricken öfver ibet. Hvilka personliga åsigter den eventuele monarken har, det blir då af mindre betydelse; ban är blott en länk i systemet. Då den något kuriöse italienaren Cernuschi för någon vecka sedan var i Versailles, sade Thiers till honom: Vi äro ju alla republikaner. Ni vet, att jag alltid ansett det konstitutionela konungadömet tör den bästa regeringsformen. Le rot reyne et ne gouverne pas, det är mitt system; hade man fasthållit dervid, så hade det sett helt annorlunda ut i Frankrike. Men det kan också gå bra med en republik; det beror blott på, huru man inrättar denna republik. England är ju egentligen blott en republik. I samma anda har Thiers uttalat sig till många mairer och deputationer från provinserna. Man måste göra ett uppriktigt och lojalt försök med republiken, som är den enda möjliga regeringsformen i Frankrike; men det blir en republik med monarkiska former, som republikanerna skola motsätta sig, och det behöls en monark för att upprätthålla den. — Opinion Nationale, hvilket blad synes vara friskt och ega anseende, understödjer Thiers härutinnan och säger, att det tramför allt är af vigt att skapa en kraftig regering, emedan det franska folket aldrig kännt sig lyckligt utan en sådan. Ett annat uttalande om Frankrikes framtid ha vi uti en skrifvelse af prins Napoleon (Jerome), hvilken i densamma utöfvar den skoningslösaste kritik öfver Jules Favre, som beskyllas för att hafva med stor oskicklighet ledt Frankrikes utrikes angelägenheter, äfven då han i Frankfurt undertecknat en fred, hvars bestämmelser voro vida ogynsammare och hårdare, än fredspreliminärerna. Till sist heter det: I det mörker som nu hvilar öfver Frankrike, och gentemot de vansinniga, som i sitt raseri brärna upp våra monumenter, kullstörta våra pelare och sönderbryta den ärevördiga bronsen — hvars alla fragmenter hvart för sig göra ett djupt sår i våra tappre krigares hjertan — är det nödvändigt att söka ett helbregdagörande ljus. Detta kan ejtinnas i pretendenternas intriger, utan blott hos sjeliva nationen: söker man det ieke der, så skall allt bli kamp och förvirring. Frankrike kan icke återupprättas genom en princip, som är det moderna samfundets negation, icke genom den hvita flaggan, som ingen mera minnes, eller genom den hvita terrorismen, som söättes i stället för den röda terrorismen; icke i pretendenternas fusion, icke i de franska stuarternas återkomst — intet af dessa medel kan föra Frankrike i en säker hamn! Nej! det nya samfundet fordrar ett nytt symbol, det fordrar, att alla skola uppgifva sina fordringar gentemot folkets vilja, så som denna kommer till yttring genom en tri omröstning. Väljer man icke denna väg, så skall allt hli ott kano Man — TR